Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Job spoke again,
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
“I wish/desire that I could be like I was previously, during the years when God took care of me.
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
During those years, [it was as though] God’s lamp [MET] shone on me and gave me light while I walked in the darkness.
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
At that time I was young and strong, and because God was my friend, [he protected] [PRS] my tent.
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
Almighty [God] was with me during those years when all my children were around me.
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
[My herds] provided me with plenty of milk, and streams of oil flowed from the rock where my olives were pressed.
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
“Whenever I went to [the place where the elders gathered at] the city gate, I sat down with them,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
and when the young men saw me, they stepped aside [respectfully], and the old men [also] stood [respectfully].
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
The leaders of the people stopped talking [DOU],
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
and even the most important men became quiet and ceased talking [MTY] [in order to hear me speak to them].
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
When they [SYN] all heard [what I told them], they said good things about me. When they [SYN] saw me (OR, what I had done), they commended me,
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
because I had helped the poor people when they cried out for help and I aided/helped orphans who had no one else to help them.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Those who were suffering and about to die praised [PRS] me, and I caused widows [SYN] to sing joyfully, [because of my helping them].
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
I always acted justly; my continually doing that was like [MET] a robe that I wore and a turban [that was wrapped around my head].
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
[It was as though] [MET] I was eyes for blind people and feet for people who were lame.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
I was [like] [MET] a father to poor people, and in courts I defended those who were strangers.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
My causing wicked people [to be unable to continue oppressing others was like] [MET] breaking the fangs [of fierce wild animals] and forcing them to drop from their teeth/mouths the animals that they had caught/seized.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
“At that time I thought, ‘Surely I will live securely, until I am very old [SIM], and I will die at home [with my family].’
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
I was [like a tree] [MET] whose roots reach down into the water and whose branches become wet with dew each night.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
People always honored me, and I was always [strong like] [MET] a new bow.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
“When I spoke, people waited to hear [what I would say] and remained silent until I advised them [what they should do].
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
After I finished speaking, they did not say any more; [it was as though] [MET] my words fell on their ears [like refreshing drops of rain].
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
They waited for me [to speak] like they wait for rain; they [appreciated what I said] like [MET] [farmers appreciate] the final rain in the spring [before the dry season].
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
When they were discouraged, I smiled at them [to encourage them]; they became encouraged when they saw that I approved of them.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
I was their leader, and I decided what things [would be good for them to do]; I was among them like [SIM] a king who is among his troops; I was like someone who comforts [others] who are mourning.”
