Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
And Job continued his parable and said,
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Oh that I were as in months past, as in the days when God preserved me;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
When his lamp shone over my head, [and] by his light I walked through darkness;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
As I was in the days of my youth, when the secret counsel of God was over my tent,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
When the Almighty was yet with me, my young men round about me;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
When my steps were bathed in milk, and the rock poured out beside me rivers of oil! ...
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
When I went out to the gate by the city, when I prepared my seat on the broadway,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
The young men saw me, and hid themselves; and the aged arose [and] stood up;
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Princes refrained from talking, and laid the hand on their mouth;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
The voice of the nobles was hushed, and their tongue cleaved to their palate.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
When the ear heard [me], then it blessed me, and when the eye saw [me], it gave witness to me;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
For I delivered the afflicted that cried, and the fatherless who had no helper.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
The blessing of him that was perishing came upon me, and I caused the widow's heart to sing for joy.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
I put on righteousness, and it clothed me; my justice was as a mantle and a turban.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
I was eyes to the blind, and feet was I to the lame;
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
I was a father to the needy, and the cause which I knew not I searched out;
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
And I broke the jaws of the unrighteous, and plucked the spoil out of his teeth.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
And I said, I shall die in my nest, and multiply my days as the sand;
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
My root shall be spread out to the waters, and the dew will lie all night on my branch;
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
My glory shall be fresh in me, and my bow be renewed in my hand.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Unto me they listened, and waited, and kept silence for my counsel:
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
After my words they spoke not again, and my speech dropped upon them;
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
And they waited for me as for the rain, and they opened their mouth wide as for the latter rain.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
[If] I laughed on them, they believed [it] not; and they troubled not the serenity of my countenance.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
I chose their way, and sat as chief, and dwelt as a king in the army, as one that comforteth mourners.
