Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
And Job continued and said in his parable,
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Oh that I were as in months past, wherein God preserved me!
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
As when his lamp shone over my head; when by his light I walked through darkness.
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
[As] when I steadfastly pursued my ways, when God took care of my house.
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
When I was very fruitful, and my children were about me;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
when my ways were moistened with butter, and the mountains flowed for me with milk.
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
When I went forth early in the city, and the seat was placed for me in the streets.
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
The young men saw me, and hid themselves: and all the old men stood up.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
And the great men ceased speaking, and laid their finger on their mouth.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
And they that heard [me] blessed me, and their tongue clave to their throat.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
For the ear heard, and blessed me; and the eye saw me, and turned aside.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
For I saved the poor out of the hand of the oppressor, and helped the fatherless who had no helper.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Let the blessing of the perishing one come upon me; yea, the mouth of the widow has blessed me.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Also I put on righteousness, and clothed myself with judgment like a mantle.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
I was the eye of the blind, and the foot of the lame.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
I was the father of the helpless; and I searched out the cause which I knew not.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
And I broke the jaw-teeth of the unrighteous; I plucked the spoil out of the midst of their teeth.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
And I said, My age shall continue as the stem of a palm-tree; I shall live a long while.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
[My] root was spread out by the water, and the dew would lodge on my crop.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
My glory was fresh in me, and by bow prospered in his hand.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
[Men] heard me, and gave heed, and they were silent at my counsel.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
At my word they spoke not again, and they were very gland whenever I spoke to them.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
As the thirsty earth expecting the rain, so they [waited for] my speech.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Were I to laugh on them, they would not believe [it]; and the light of my face has not failed.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
I chose out their way, and sat chief, and dwelt as a king in the midst of warriors, as one comforting mourners.
