Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
And Job again took up his discourse, and said,
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
O that I were as in the months of old, as in the days when God watched over me,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
when his lamp shone upon my head, and by his light I walked through darkness,
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
as I was in the ripeness of my days, when the friendship of God was upon my tent,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
when the Almighty was yet with me, and my sons were about me,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
when my steps were washed with butter, and the rock poured out streams of oil to me,
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
when I went forth to the gate to the city, when I prepared my seat in the street.
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
The young men saw me and hid themselves, and the aged rose up and stood.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
The rulers refrained from talking, and laid their hand on their mouth.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
The voice of the ranking men was hushed, and their tongue stuck to the roof of their mouth.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
For when the ear heard me, then it blessed me, and when the eye saw me, it gave witness to me.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Because I delivered the poor who cried, also the fatherless who had none to help him.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
The blessing of him who was ready to perish came upon me, and I caused the widow's heart to sing for joy.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
I put on righteousness, and it clothed me. My justice was as a robe and a diadem.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
I was eyes to the blind, and I was feet to the lame.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
I was a father to the needy, and I searched out the case of him whom I did not know.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
And I broke the jaws of the unrighteous, and plucked the prey out of his teeth.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Then I said, I shall die in my nest, and I shall multiply my days as the sand.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
My root is spread out to the waters, and the dew lays all night upon my branch.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
My glory is fresh in me, and my bow is renewed in my hand.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
To me men gave ear, and waited, and kept silence for my counsel.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
After my words they spoke not again, and my speech distilled upon them.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
And they waited for me as for the rain. And they opened their mouth wide as for the latter rain.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
I smiled on them when they had no confidence, and they did not cast down the light of my countenance.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
I chose out their way, and sat as chief, and dwelt as a king in the army, as a man who comforts the mourners.
