Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Ayub nomedo wuoyo kawacho niya,
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
“Yaye, mad ngʼato dwoka e ndalona machon kendo kinde mane Nyasaye orita maber,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
ka en koda kuonde duto kendo ka lerne ne menyona kuonde motimo mudho mane awuothe!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Ee, mano kaka agombo ndalogo mane pod ategno, kinde mane Nyasaye gwedho oda nikech ne en osiepna,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
ma en ndalono ma Jehova Nyasaye Maratego ne pod ni koda kendo nyithinda noketa diere,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
ne en ndalo ma yorega ne dhi maber kendo yiende mag zeituni ne nyak maber.
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
“Kindeno kane adonjo gie ranga dala mi abet e koma ei paw bura,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
to yawuowi ne weyona yo ka onena to jodongo to ne oana malo.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Jotend ogendini ne weyo wuoyo, kendo negilingʼ thi ka giumo dhogi.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Ruodhi kane onena to ne wuoyo gi dwol mapiny kendo onge ngʼama ne nyalo winjo gima negiwacho.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Ngʼato angʼata mane owinja ne loso maber kuoma, kendo joma nonena ne pwoya,
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
nikech ne akonyo joma odhier mane ywak ka dwaro kony, kod joma onge wuonegi mane onge gi joma dikonygi.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Ngʼama ne chiegni tho nogwedha; kendo namiyo chuny dhako ma chwore otho duogo mi ower gi mor.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Arwako tim makare kod adiera ka lepa.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Ne abedo wangʼ muofni kendo tiende pudhe.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Ne abedo wuon jochan; kendo ne akawo chandruok joma welo.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Ne aketho teko mar joma thiro ji mi agologi e lwet joma dwaro hinyogi.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
“Ne aparo e chunya ni, ‘Tho biro kawa mos ka adak maber e dalana, kendo ka hika mae pinyni oniangʼ,
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Achalo gi yath, madongo e bath aora madongo ka ngʼich nikech tiendene ochwo pi kendo thoo biro bedo e bedena gotieno.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Huma mara biro siko kalandore kendo tekra nosiki!’
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
“Ji ne chikona itgi ka geno konyruok mathoth, negirito rieko mawuok e dhoga ka gilingʼ mos.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Onge ngʼama ne loso bangʼa; wechena ne lwar e itgi mos ka ngʼidho.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Ne girita ka joma rito koth ndalo oro, kendo negimor gi wechena mana ka joma rito kodh chwiri.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Kane abwonjo kodgi to ne amako dhogi; kendo ler mane rieny koa e lela wangʼa, ne morogi ahinya.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
An ema ne anyisogi yo monego gilu kendo nabedo kaka ruodhgi; ne achalo ruoth e dier jokedo mage; bende ne achalo ngʼat mahoyo joma ywak.”
