Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Og Job blev ved at fremføre sit Billedsprog og sagde:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Gid jeg var som i de forrige Maaneder, som i de Dage, da Gud bevarede mig,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
da hans Lampe lyste over mit Hoved, da jeg gik igennem Mørket ved hans Lys;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
som det var med mig i min Høsts Dage, der Guds Fortrolighed var over mit Telt;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
da den Almægtige endnu var med mig, da mine Drenge vare omkring mig;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
da mine Trin badede sig i Mælk, og Klippen hos mig udgød Oliebække;
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
da jeg gik ud til Porten op til Staden, da jeg lod berede mit Sæde paa Torvet.
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
De unge saa mig og trak sig tilbage, og de gamle stode op og bleve staaende.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
De Øverste holdt op at tale, og de lagde Haanden paa deres Mund.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Fyrsternes Røst forstummede, og deres Tunge hang ved deres Gane.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Thi det Øre, som hørte, priste mig salig, og det Øje, som saa mig, gav mig Vidnesbyrd.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Thi jeg reddede den fattige, som skreg, og den faderløse, som ingen Hjælper havde.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Dens Velsignelse, som ellers maatte omkommet, kom over mig, og jeg frydede Enkens Hjerte.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Jeg iførte mig Retfærdighed, og den klædte sig i mig; min Dom var mig som en Kappe og et Hovedsmykke.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Jeg var den blindes Øje, og jeg var den lammes Fod.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Jeg var de fattiges Fader, og den mig ubekendtes Retssag undersøgte jeg.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Og jeg sønderbrød den uretfærdiges Kindtænder, og jeg gjorde, at han maatte slippe Rovet af sine Tænder.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Og jeg sagde: I min Rede vil jeg opgive Aanden og have Dage mangfoldige som Sand.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Min Rod skal aabne sig for Vandet, og Duggen skal blive om Natten paa mine Grene.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Min Herlighed skal blive ny hos mig, og min Bue skal forynges i min Haand.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
De hørte paa mig og ventede, og de tav til mit Raad.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Havde jeg talt, toge de ikke igen til Orde, og min Tale faldt som Draaber over dem;
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
de ventede paa mig som paa en Regn, og de aabnede Munden vidt som efter den sildige Regn.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Jeg smilte til dem, der vare mistrøstige; og de bragte ikke mit Ansigts Lys til at svinde.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Jeg udvalgte deres Vej og sad øverst, og jeg boede som en Konge iblandt Hærskaren, som den, der trøster de sørgende.
