Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Job loh amah kah a pom te a cong tih,
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
“Kai he hlamat kah hla bangla aka khueh tih Pathen kah khohnin bangla kai aka tuem te unim?
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Amah loh a hmaithoi te ka lu soah a thangthen tih amah kah vangnah nen ni a hmuep ah khaw ka caeh.
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
Ka cavaa tue vaengah khaw ka dap ah Pathen kah baecenol la ka om.
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
Tlungthang te kai taengah om pueng tih, ka kaepvai ka ca rhoek om.
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
Ka khokan te suknaeng neh a hluk tih lungpang loh kai ham situi sokca a long sak.
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
Vangpuei vongka ah ka thoeng tih toltung ah ka ngolhmuen cikngae sak.
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
Kai m'hmuh uh vaengah cadong rhoek te thuh uh. Patong rhoek khaw thoo uh tih pai uh.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Mangpa rhoek loh olthui te a phah uh tih a kut te a ka dongla a khueh uh.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Rhaengsang rhoek ol te a phah tih a lai khaw a dang dongla kap.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Hna loh a yaak vaengah kai n'uem tih mik loh a hmuh vaengah kai n'rhalrhing sak.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
Mangdaeng loh bomnah a bih tih cadah neh a taengah aka bom aka om pawt khaw ka loeih sak.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Hlang milh kah yoethennah te kai soah pai tih nuhmai kah lungbuei khaw ka tamhoe sak.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Duengnah te ka bai tih hnikul bangla kai n'khuk. Ka tiktamnah he ka sammuei nah ni.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Mikdael taengah mik la, khokhaem taengah kho la ka om.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Kai tah khodaeng taengah a napa la ka om tih ming pawt kah tuituknah te ka khe pah.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Boethae kah pumcu te ka thuk pah tih a no lamkah maeh te ka voeih pah.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Te dongah, “Ka bu ah ka pal mako,” ka ti tih laivin bangla khohnin ka puh.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Ka yung loh tui taengla a muk tih buemtui loh ka cangvuei dongah rhaeh.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
Ka thangpomnah ka taengah thai tih ka lii ka kut dongah tinghil.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Kai taengah a hnatun uh tih a lamtawn uh dongah ka cilsuep ham kuemsuem uh.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Ka ol hnukah talh uh voel pawt tih kai olthui he amih soah tla.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Kai ham tah khotlan bangla a lamtawn uh tih a ka loh tlankhol bangla a ang uh.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Amih taengah ka luem dae n'tangnah uh pawt tih ka maelhmai vangnah dongah khaw yalh uh pawh.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Amih kah longpuei te ka coelh tih boeilu la ka ngol. Caem lakli ah manghai bangla kho ka sak tih rhahdoe cangpoem akhaw a hloep.
