Job 27
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Job heldt fram med talen sin og sagde:
2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
«So sant Gud liver, som meg sveik, og Allvalds som meg volde sorg
3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
- for endå eg min ande dreg; i nosi mi er guddomspust -:
4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
Urett ligg ei på mine lippor; mi tunga talar ikkje svik.
5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
D’er langt frå meg å gje’ dykk rett, mi uskyld held eg fast til dauden.
6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
Mi rettferd held eg fast uskjepla, eg ingen dag treng skjemmast ved.
7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
Min fiend’ skal seg syna gudlaus, min motstandar som urettferdig.
8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
Kva von hev en gudlaus att, når Gud vil sjæli or han draga?
9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
Vil Gud vel høyra skriket hans, når trengsla bryt innyver honom?
10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
Kann han i Allvald vel seg gleda? Kann han kvar tid påkalla Gud?
11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
Eg um Guds hand vil læra dykk; kva Allvald vil, det dyl eg ikkje.
12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
Sjå dette hev det alle set; kvi talar de då tome ord?
13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
Den lut fær gudlause av Gud, den arven valdsmann fær av Allvald.
14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
Til sverdet veks hans søner upp; hans avkom mettast ei med brød;
15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
dei siste legst i grav ved pest, og enkjorne held ingi klaga.
16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
Og um han dyngjer sylv som dust og samlar klæde liksom leir:
17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
Den rettvise tek klædi på; skuldlause skifter sylvet hans.
18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
Han byggjer huset sitt som molen, likt hytta vaktmannen set upp.
19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
Rik legg han seg - men aldri meir; han opnar augo - og er burte.
20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
Som vatsflaum rædsla honom tek, ved natt riv stormen honom burt.
21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
Han driv av stad for austanvind, som blæs han frå hans heimstad burt.
22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
Han utan miskunn på han skyt; frå handi hans han røma må.
23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
Med hender klappar dei åt han og pip han frå hans heimstad burt.
