Job 24
1 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
Job antwoordde, en sprak Waarom zijn er door den Almachtige dan geen tijden bepaald, En aanschouwen zij, die Hem kennen, zijn dagen niet?
2 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;
Waarom verzetten dan de bozen de grensstenen, En beroven zij kudde en herder?
3 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.
Ze voeren den ezel der wezen weg, En leggen beslag op het rund van de weduwe;
4 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
De berooiden worden van de weg gedrongen, De armen in het land moeten zich allen verbergen;
5 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
Als wilde ezels in de woestijn Trekken ze uit, om te zwoegen. Ze zoeken tot de avond naar buit, Maar geen brood voor hun kinderen!
6 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
Ze roven des nachts de oogst van het veld, En zoeken de wijngaard der rijken af.
7 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.
Naakt overnachten zij, zonder kleed, En zonder dekking tegen de kou;
8 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
Ze worden nat door de stortvloed der bergen, Drukken zich tegen de rotsen, omdat de schuilplaats ontbreekt
9 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.
Ze rukken den wees van de moederborst af En nemen den zuigeling der armen tot pand.
10 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.
Naakt lopen ze rond, ongekleed, Zelf hongerig, moeten ze schoven torsen;
11 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
Ze persen de olie tussen twee stenen, Treden de perskuip, maar lijden dorst.
12 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
Uit de stad stijgt het kermen der stervenden op, En roept de ziel der gewonden om hulp; Maar God luistert niet naar hun smeken, Hùn schenkt Hij geen aandacht!
13 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.
En schuwen het licht; Ze kennen zijn wegen niet, En blijven niet op zijn paden.
14 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.
Eer het licht wordt, maakt zich de moordenaar op, Om armen en berooiden te doden; En terwijl het nog nacht is, Sluipt hij rond als een dief.
15 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
Het oog van den overspeler maakt van de schemering gebruik; Hij denkt: Geen oog, dat mij ziet; Hij slaat zich een sluier voor het gezicht,
16 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.
En breekt in het donker de huizen in. Maar zij sluiten zich op overdag, En willen van het daglicht niet weten;
17 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
Voor hen allen is de morgen als de schaduw des doods, Zodra het licht wordt, overvalt hen de doodschrik!
18 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
Die anderen vluchten weg voor de dag Zijn erfdeel ligt vervloekt in het land, Geen druiventreder trekt naar zijn wijnberg;
19 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. (Sheol h7585)
Zoals droogte en hitte het sneeuwwater slurpen, Zo slurpt de onderwereld den zondaar op. (Sheol h7585)
20 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
Door de moederschoot wordt hij vergeten, De wormen smullen van hem; Zijn naam wordt niet langer herdacht, Zijn ongerechtigheid geknakt als een boom.
21 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»
Hij mishandelt de onvruchtbare, haar die niet baart, En behandelt de weduwe niet goed:
22 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
Maar Hij, die tyrannen verplettert, Zal het wreken door zijn kracht!
23 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.
Hij is van zijn leven niet zeker, Gebroken de steun, waarop hij zich stut, En op zijn wegen ellende:
24 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.
Een korte tijd rijst hij omhoog, dan is hij niet meer. Hij verdort als een kwijnende plant, Verlept als de top van een aar!
25 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?
Is het niet waar, wie overtuigt mij van leugen, En wie ontzenuwt mijn betoog?
