Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Na Hiob buaa sɛ,
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
“Ɛnnɛ mpo, mʼabooboodie mu da so yɛ den; ne nsa ayɛ den mʼapinisie nyinaa akyi.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Sɛ menim baabi a mɛhunu no; anaasɛ mɛtumi akɔ ne tenaberɛ a,
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
anka mɛka mʼasɛm wɔ nʼanim na magye akyinnyeɛ bebree.
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
Anka mɛte mmuaeɛ a ɔde bɛma me, na madwene deɛ ɔbɛka ho.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
Ɔde tumi a ɛso bɛtia me anaa? Dabi, ɔremmɔ me kwaadu.
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
Ɛhɔ deɛ nnipa tenenee bɛtumi aka nʼasɛm wɔ nʼanim, na wɔbɛgye me afiri me ɔtemmufoɔ nsam afebɔɔ.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
“Nanso sɛ mekɔ apueeɛ fam a, ɔnni hɔ; sɛ mekɔ atɔeɛ fam nso a, menhunu no.
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
Sɛ ɔreyɛ adwuma wɔ atifi fam a, menhunu no; sɛ ɔdane ne ho kɔ anafoɔ fam a, mʼani nhye ne ho.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
Nanso, ɔnim ɛkwan a me nam soɔ; na sɛ ɔsɔ me hwɛ a, mɛfiri mu aba sɛ sikakɔkɔɔ.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Madi nʼanammɔn akyi pɛɛ; na manante nʼakwan so a mammane.
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
Mentwee me ho mfirii mmaransɛm a ɛfiri nʼanom ho, mama asɛm a ɛfiri nʼanom ho ahia me asene me daa aduane.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
“Nanso ɔbiara nni hɔ ka ne ho, na hwan na ɔbɛtumi atia no? Ɔyɛ biribiara a ɔpɛ.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
Ɔhwɛ ma ne ɔhyɛ nsɛm tia me; ɔda so kora nhyehyɛeɛ a ɛte sei bebree.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
Ɛno enti na mebɔ hu wɔ nʼanim; na sɛ medwene yeinom nyinaa ho a, mesuro no.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Onyankopɔn ama mʼakoma aboto; Otumfoɔ ama mabɔ huboa.
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
Nanso esum no mma menka mʼano ntom, esum kabii a ɛkata mʼanim no mpo.
