Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Na Hiob buae se,

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

“Nnɛ mpo, mʼanwiinwii mu da so yɛ den; ne nsa ayɛ den, mʼapinisi nyinaa akyi.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Sɛ minim baabi a mehu no; anaasɛ metumi akɔ ne tenabea a

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

anka mɛka mʼasɛm wɔ nʼanim na magye akyinnye bebree.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Anka mɛte mmuae a ɔde bɛma me, na madwen nea ɔbɛka ho.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

Ɔbɛsɔre atia me dennen ana? Dabi, ɔremmɔ me kwaadu.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Ɛhɔ de, nnipa trenee betumi aka nʼasɛm wɔ nʼanim, na wobegye me afi me temmufo nsam afebɔɔ.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

“Nanso sɛ mekɔ apuei fam a onni hɔ; sɛ mekɔ atɔe fam nso a minhu no.

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Sɛ ɔreyɛ adwuma wɔ atifi fam a minhu no; sɛ ɔdan ne ho kɔ anafo fam a, mʼani nhye ne ho.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Nanso onim ɔkwan a menam so; na sɛ ɔsɔ me hwɛ a mepue sɛ sikakɔkɔɔ.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Madi nʼanammɔn akyi pɛɛ; na manantew nʼakwan so a mamman.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Mentwee me ho mfii mmara nsɛm a efi nʼanom no ho, mama asɛm a efi nʼanom ho ahia me asen me daa aduan.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

“Nanso obiara nni hɔ ka ne ho, na hena na obetumi atia no? Ɔyɛ biribiara a ɔpɛ.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

Ɔde ne mmaransɛm di dwuma tia me; ɔda so kora nhyehyɛe a ɛte sɛɛ bebree.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Ɛno nti na mebɔ hu wɔ nʼanim; na sɛ midwen eyinom nyinaa ho a, misuro no.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Onyankopɔn ama me koma abotow; Otumfo ama mabɔ huboa.

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Nanso sum no mma menka mʼano nto mu, sum kabii a ɛkata mʼanim no.