Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
А Јов одговори и рече:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
Још је тужњава моја одмет? А невоља је моја тежа од уздаха мојих.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
О, кад бих знао како бих нашао Бога! Да отидем до престола Његовог,
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
Да разложим пред Њим парбу своју, и уста своја напуним разлога,
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
Да знам шта би ми одговорио, и разумем шта би ми рекао.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
Би ли се према великој својој сили прео са мном? Не; него би ми помогао.
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
Онде би се праведан човек могао правдати с Њим, и ослободио бих се за свагда од свог судије.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
Гле, ако пођем напред, нема Га; ако ли натраг, не находим Га;
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
Ако на лево ради, не видим Га; ако на десно, заклонио се, не могу Га видети.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
Али Он зна пут мој; кад ме окуша, изаћи ћу као злато.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
По стопама је Његовим ступала нога моја; пута Његова држао сам се, и не зађох.
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
Од заповести уста Његових нисам одступао; чувао сам речи уста Његових више него свој ужитак.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
Али кад Он шта науми, ко ће Га одвратити? Шта душа Његова зажели, оно чини.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
И извршиће шта је наумио за ме; и тога има у Њега много.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
Зато сам се уплашио од Њега; и кад то мислим, страх ме је од Њега.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Бог је растопио срце моје, Свемогући ме је уплашио.
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
Што не погибох пре мрака? И што не сакри мрак испред мене?
