Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Katahi ka whakautua e Hopa, i mea ia,

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

I tenei ra nei ano e amuamu ana taku tangi: nui noa atu i taku aue te taimaha o te patunga i ahau.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Aue, me i mohio ahau ki te wahi e kite ai ahau i a ia, kia tae rawa atu ai ahau ki tona nohoanga!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

Ka ata whakatakotoria e ahau aku korero ki tona aroaro, ka whakakiia hoki toku mangai ki nga kupu tautohetohe.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Ka mohio ahau ki nga kupu e whakahokia mai e ia ki ahau, ka marama hoki tana e mea ai ki ahau.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

E whakaputaina mai ranei tona kaha nui ina tautohetohe ki ahau? Kahore; engari ka whai whakaaro ia ki ahau.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Ko reira te tangata tika tautohetohe ai ki a ia: a ora tonu ake ahau i toku kaiwhakawa ake tonu atu.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

Nana, haere ana ahau ki mua, a kahore ia i reira; ki muri, heoi kahore ahau e kite i a ia:

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Ki maui, ina ka mahi ia, heoi kahore ahau e kite i a ia; e huna ana ia i a ia ano i te taha ki matau, te kite ahau i a ia.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Otiia e mohio ana ia ki te ara e anga atu ai ahau: kia oti ahau te titiro iho e ia, ano he koura ahau i toku putanga mai.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Mau pu ona takahanga i toku waewae; u pu ahau ki tona ara, kihai hoki i peka ke.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Kihai hoki i mahue i ahau te whakahau a ona ngutu; ko nga kupu a tona mangai rongoa rawa ki ahau, nui atu i te kai i rite maku.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

Ko ia, kotahi tonu tona whakaaro, a ma wai ia e whakatahuri ke? Ko ta tona ngakau hoki i hiahia ai e meatia ana e ia.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

E whakaotia ana hoki e ia nga mea i whakaritea moku: he maha ano hoki ana mahi pera.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Koia ahau i ohorere ai i tona aroaro: ka whakaaroaro ahau, ka wehi i a ia.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Ngohe noa hoki toku ngakau i te Atua, ohorere ana ahau i te Kaha Rawa.

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Kihai nei hoki ahau i whakangaromia i mua o te pouri, kihai hoki i hipokina e ia te pouri i toku aroaro.