Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Hoe ty natoi’ Iobe:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
Mafaitse ty toreoko henaneo, taña-miletraletra ty amy hatreontreoko.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Ehe te napotako ty hahatreavako Aze, hiheovako mb’am-piambesa’e mb’eo.
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
Halahako aolo’e eo ty amako, vaho hatsafeko veroke ty vavako.
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
Ho azoko ty entañe havale’e ahy, vaho ho rendreko ty hitsara’e.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
Hatreatré’e ami’ty hara’elahin-kaozara’e hao? Aiy, f’ie ho haoñe’e.
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
Mete hilahatse ama’e ty vañoñe, hamotsorañe ahy nainai’e amy Mpizakakoy.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
Hehe te mionjon-draho, f’ie tsy eo, midisa-voly, fa tsy isako,
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
ie mitoloñ’an-kavia, tsy treako, ie mitolike mb’àn-kavana, tsy rendreko.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
Fe arofoana’e ty lala fombàko, ie fa nitsoeha’e le hiboake hoe volamena.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Nahafitinoñe i lia’ey ty tomboko, nifaharako i lala’ey vaho tsy nitsile.
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
Tsy nisitahako o nafèm-pivimbi’eo; nahajako o tsaram-palie’eo mandikoatse ty anjara rimako.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
F’ie tsy roe tsy telo, ia ty hampitolik’ aze? anoe’e iaby ze satrin’arofo’e.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
Ie ro mañeneke o atolots’ ahikoo: maro ty fanoe’e hoe Izay.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
Aa le hirevendreven-draho añ’atrefa’e eo; izaho mitsakore, le añeveñako.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Ampianifan’ Añahare ty troko, ampangebahebae’ i El-Sadai,
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
Toe tsy naitoañ’ añatrefa’ i ieñey iraho, naho nisaroña’e an-tareheko i fimoromoroñañey.
