Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Respondens autem Iob, ait:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
Nunc quoque in amaritudine est sermo meus, et manus plagæ meæ aggravata est super gemitum meum.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Quis mihi tribuat ut cognoscam et inveniam illum, et veniam usque ad solium eius?
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
Ponam coram eo iudicium, et os meum replebo increpationibus.
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
Ut sciam verba, quæ mihi respondeat, et intelligam quid loquatur mihi.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
Nolo multa fortitudine contendat mecum, nec magnitudinis suæ mole me premat.
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
Proponat æquitatem contra me, et perveniat ad victoriam iudicium meum.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
Si ad Orientem iero, non apparet: si ad Occidentem, non intelligam eum.
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
Si ad sinistram, quid agam? non apprehendam eum: si me vertam ad dexteram, non videbo illum.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
Ipse vero scit viam meam, et probavit me quasi aurum, quod per ignem transit:
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Vestigia eius secutus est pes meus, viam eius custodivi, et non declinavi ex ea.
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
A mandatis labiorum eius non recessi, et in sinu meo abscondi verba oris eius.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
Ipse enim solus est, et nemo avertere potest cogitationem eius: et anima eius quodcumque voluit, hoc fecit.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
Cum expleverit in me voluntatem suam, et alia multa similia præsto sunt ei.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
Et idcirco a facie eius turbatus sum, et considerans eum, timore sollicitor.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Deus mollivit cor meum, et Omnipotens conturbavit me.
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
Non enim perii propter imminentes tenebras, nec faciem meam operuit caligo.
