Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Ningĩ Ayubu agĩcookia atĩrĩ:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
“O na ũmũthĩ gũteta gwakwa no kũrũrũ; guoko gwake nĩkũnditũhĩire o na ngĩcaayaga ũguo.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Naarĩ korwo nĩnjũũĩ kũrĩa ingĩmuona; Naarĩ korwo no hote gũthiĩ kũrĩa aikaraga!
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
Ingĩĩyarĩrĩria harĩ we, njiyũrie kanua gakwa ihooto.
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
No nyende kũmenya ũrĩa angĩĩnjookeria, ndĩcũũranie ũrĩa angĩnjĩĩra.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
No anjũkĩrĩre na ũhoti wake mũnene? Aca, ndangĩhatĩrĩria na thitango.
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
Hau-rĩ, mũndũ mũrũngĩrĩru no atware ciira wake mbere yake, na niĩ njohorithio kuuma kũrĩ mũnjiirithia nginya tene.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
“No rĩrĩ, ingĩthiĩ mwena wa irathĩro, we ndarĩ kuo; ingĩthiĩ mwena wa ithũĩro, ndiramuona.
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
Hĩndĩ ĩrĩa arĩ wĩra-inĩ mwena wa gathigathini, ndimuonaga; rĩrĩa athiĩ mwena wa gũthini, ndimuonaga o na hanini.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
Nowe-rĩ, nĩooĩ njĩra ĩrĩa ngeragĩra; aarĩkia kũngeria, ngoima haana o ta thahabu.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Magũrũ makwa moimĩte makinya make thuutha; nũmagĩrĩra njĩra yake itekwahũka na mwena.
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
Niĩ nditiganĩirie maathani ma mĩromo yake; njĩkĩrĩire ciugo cia kanua gake gũkĩra irio ciakwa cia o mũthenya.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
“No rĩrĩ, arũgamaga arĩ o wiki; nũũ ũngĩhota kũregana nake? Ekaga o ũrĩa ekwenda.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
Ahingagia ũndũ ũrĩa anduĩrĩire, na arĩ o na mĩbango mĩingĩ ta ĩyo anjigĩire.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
Kĩu nĩkĩo gĩtũmĩte nyiitwo nĩ kĩmako ndĩ mbere yake; ndeciiria maũndũ macio mothe-rĩ, ngamwĩtigĩra.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Mũrungu nĩatũmĩte ngoro yakwa yũrwo nĩ hinya; ũcio Mwene-Hinya-Wothe nĩatũmĩte nyiitwo nĩ guoya.
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
No rĩrĩ, ndikirĩtio nĩ nduma, ĩĩ nduma ĩyo ndumanu ĩhumbĩrĩte ũthiũ wakwa.
