Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Hiob antwortete und sprach:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
Meine Rede bleibet noch betrübt; meine Macht ist schwach über meinem Seufzen.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Ach, daß ich wüßte, wie ich ihn finden und zu seinem Stuhl kommen möchte
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
und das Recht vor ihm sollte vorlegen und den Mund voll Strafe fassen
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
und erfahren die Rede, die er mir antworten, und vernehmen, was er mir sagen würde!
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
Will er mit großer Macht mit mir rechten? Er stelle sich nicht so gegen mich,
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
sondern lege mir's gleich vor, so will ich mein Recht wohl gewinnen.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
Aber gehe ich nun stracks vor mich, so ist er nicht da; gehe ich zurück, so spüre ich ihn nicht.
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
Ist er zur Linken, so ergreife ich ihn nicht; verbirget er sich zur Rechten, so sehe ich ihn nicht.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
Er aber kennet meinen Weg wohl. Er versuche mich, so will ich erfunden werden wie das Gold.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Denn ich setze meinen Fuß auf seine Bahn und halte seinen Weg und weiche nicht ab
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
und trete nicht von dem Gebot seiner Lippen; und bewahre die Rede seines Mundes mehr, denn ich schuldig bin.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
Er ist einig, wer will ihm antworten? Und er macht es, wie er will.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
Und wenn er mir gleich vergilt, was ich verdienet habe, so ist sein noch mehr dahinten.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
Darum erschrecke ich vor ihm; und wenn ich's merke, so fürchte ich mich vor ihm.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Gott hat mein Herz blöde gemacht, und der Allmächtige hat mich erschrecket.
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
Denn die Finsternis macht kein Ende mit mir, und das Dunkel will vor mir nicht verdeckt werden.
