Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Job prit la parole et dit:

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

Maintenant encore ma plainte est une révolte, Mais la souffrance étouffe mes soupirs.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Oh! Si je savais où le trouver, Si je pouvais arriver jusqu’à son trône,

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

Je plaiderais ma cause devant lui, Je remplirais ma bouche d’arguments,

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Je connaîtrais ce qu’il peut avoir à répondre, Je verrais ce qu’il peut avoir à me dire.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

Emploierait-il toute sa force à me combattre? Ne daignerait-il pas au moins m’écouter?

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Ce serait un homme droit qui plaiderait avec lui, Et je serais pour toujours absous par mon juge.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

Mais, si je vais à l’orient, il n’y est pas; Si je vais à l’occident, je ne le trouve pas;

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Est-il occupé au nord, je ne puis le voir; Se cache-t-il au midi, je ne puis le découvrir.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Il sait néanmoins quelle voie j’ai suivie; Et, s’il m’éprouvait, je sortirais pur comme l’or.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Mon pied s’est attaché à ses pas; J’ai gardé sa voie, et je ne m’en suis point détourné.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Je n’ai pas abandonné les commandements de ses lèvres; J’ai fait plier ma volonté aux paroles de sa bouche.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

Mais sa résolution est arrêtée; qui s’y opposera? Ce que son âme désire, il l’exécute.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

Il accomplira donc ses desseins à mon égard, Et il en concevra bien d’autres encore.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Voilà pourquoi sa présence m’épouvante; Quand j’y pense, j’ai peur de lui.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Dieu a brisé mon courage, Le Tout-Puissant m’a rempli d’effroi.

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Car ce ne sont pas les ténèbres qui m’anéantissent, Ce n’est pas l’obscurité dont je suis couvert.