Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Et Job répondit et dit:

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

Encore aujourd’hui ma plainte est amère, la main qui s’appesantit sur moi est plus pesante que mon gémissement!

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Oh! si je savais le trouver, et parvenir là où il est assis!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

J’exposerais [ma] juste cause devant lui, et je remplirais ma bouche d’arguments;

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Je saurais les paroles qu’il me répondrait, et je comprendrais ce qu’il me dirait.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

Contesterait-il avec moi dans la grandeur de sa force? Non, mais il ferait attention à moi.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Là, un homme droit raisonnerait avec lui, et je serais délivré pour toujours de mon juge.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

Voici, je vais en avant, mais il n’y est pas; et en arrière, mais je ne l’aperçois pas;

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

À gauche, quand il y opère, mais je ne le discerne pas; il se cache à droite, et je ne le vois pas.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Mais il connaît la voie que je suis; il m’éprouve, je sortirai comme de l’or.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Mon pied s’attache à ses pas; j’ai gardé sa voie, et je n’en ai point dévié.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Je ne me suis pas retiré du commandement de ses lèvres; j’ai serré [par-devers moi] les paroles de sa bouche plus que le propos de mon propre cœur.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

Mais lui, il a une [pensée], et qui l’en fera revenir? Ce que son âme désire, il le fait.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

Car il achèvera ce qui est déterminé pour moi; et bien des choses semblables sont auprès de lui.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

C’est pourquoi je suis terrifié devant sa face; je considère, et je suis effrayé devant lui.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Et Dieu a fait défaillir mon cœur, et le Tout-puissant m’a frappé de terreur;

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Parce que je n’ai pas été anéanti devant les ténèbres, et qu’il ne m’a pas caché l’obscurité.