< Job 23 >

1 Därefter tog Job till orda och sade:
Job antwoordde, en sprak:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
Al weer heet mijn klagen verzet: Maar zijn hand dwingt mij tot zuchten!
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Ach, dat ik Hem vinden kon, En voor zijn troon kon verschijnen!
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
Dan zette ik Hem mijn zaak uiteen, En vulde mijn mond met bewijzen;
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
Dan kende ik de woorden, waarmee Hij mij antwoordt, Vernam ik, wat Hij mij zegt.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
Zou Hij zijn macht in het geding moeten brengen? Neen, als Hij slechts naar mij hoorde!
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
Dan zou Hij bemerken dat er bij Hem een onschuldige pleit, En ik was voorgoed van mijn Rechter bevrijd!
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
Maar ga ik naar het oosten, Hij is er niet, Of naar het westen, ik bespeur Hem niet;
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
Ik zoek Hem ten noorden, ik vind Hem niet, Wend mij naar het zuiden, ik zie Hem niet.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
Het is, omdat Hij mijn wandel kent Omdat ik als goud te voorschijn zou treden, als Hij mij toetst:
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Want mijn voet bleef steeds in zijn spoor, Ik hield zijn pad, en verliet het nooit!
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
Van het bevel zijner lippen week ik niet af, Het woord van zijn mond heb ik in mijn boezem bewaard:
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
Maar wil Hij iets, wie kan Hem beletten, Begeert Hij iets, Hij voert het uit!
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
Ja, Hij volbrengt, wat Hij over mij heeft besloten, Met al het andere, wat Hij heeft beschikt:
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
En daarom ben ik voor Hem zo bang, Sidder ik, als ik aan Hem denk.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Het is God, die mijn hart murw heeft geslagen, De Almachtige, die mij verschrikt;
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
Neen, niet door de duisternis ben ik ontsteld Niet door het donker, dat mijn gelaat bedekt!

< Job 23 >