Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
To naah Job mah,
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
vaihni loe kana ka haam; ka nathaih nung parai pongah hang ai ah ka om thai ai.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Anih hnukthaihaih ahmuen to ka panoek nahaeloe, anih anghnuthaih ahmuen ah ka caeh han!
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
A hmaa ah kaimah kawng to ka thuih moe, pakha hoiah lok ka thuih han.
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
Anih mah kawbangmaw na pathim tih, tiah ka panoek, a thuih han ih lok doeh ka panoek.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
A thacakhaih hoiah kai hae na hmang tih maw? Na hmang mak ai; anih mah kai ih lok hae tahngai lat tih.
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
To ahmuen ah katoeng kami hoi lokthuihaih om tih, kai loe lokcaek kami khae hoiah ka loih poe tih boeh.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
Khenah, kai loe hmabangah ka caeh, toe anih loe to ahmuen ah om ai; hnukbangah kang nawn cadoeh, anih to ka panoek thai ai;
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
a toksakhaih banqoi bangah ka caeh, toe anih to ka hnu thai ai; bantang bangah kang qoi naah doeh, anih to ka hnu thai ai.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
Toe ka caehhaih loklam to ang panoek pae; anih mah kai ang tanoek pacoengah loe, sui baktiah ka om tih boeh.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Ka khok mah a caehhaih khok tangkannawk to pazui, kam khraeng taak ai, anih ih loklam to ka pazui.
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
A pahni hoi paek ih lok to ka caeh taak ai; ni thokkruek kangaih caaknaek pongah doeh anih mah thuih ih loknawk to ni ka palung kue.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
Toe poekhaih maeto ah kaom, Sithaw to mi mah maw pakhrai thai tih? Anih loe a koehhaih baktiah ni sak.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
Anih loe kai han suek ih hmuen to a sak; anih loe to baktih poekhaih paroeai tawnh.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
To pongah a hmaa ah loe zithaih hoiah ni ka oh; to baktih hmuen to ka poek naah, anih to ka zit.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Sithaw mah palungthin ang naemsak moe, Thacak Angraeng mah zithaih to ang paek;
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
toe kai hae khoving hmaa ah va sut ai, ka hmaa ih khoving thung hoiah doeh paka ai.
