Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Unya mitubag si Job ug miingon,

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

“Bisan karong adlawa ang akong pagbagulbol mapait; ang akong mga pag-antos mas bug-at kaysa sa akong pag-agulo.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Oh, aron nga masayran ko kung hain ko siya makaplagan! Oh, aron nga mahiabot ako sa iyang dapit!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

Ipahimutang ko sa iyang atubangan ang akong katarongan ug pun-on ko ang akong baba sa mga pakiglalis.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Pagatun-an ko ang mga pulong nga iyang itubag kanako ug sabton ang iyang mga isulti kanako.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

Makiglalis ba siya kanako pinaagi sa iyang dakong gahom? Dili, maminaw hinuon siya kanako.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Didto ang mga matarong nga tawo tingali maoy makiglalis kaniya. Niini nga paagi dili ako pakasad-on hangtod sa kahangtoran sa akong maghuhukom.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

Tan-awa, miadto ako sa sidlakang bahin, apan wala siya didto, ug sa kasadpang bahin, apan dili ko siya masabtan.

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Ngadto sa amihanan, nga diin siya nagtrabaho, apan dili ko siya makita, ug ngadto sa habagatan, diin gitagoan niya ang iyang kaugalingon aron dili ko siya makita.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Apan nasayod siya sa dalan nga akong pagalaktan; sa dihang gisulayan niya ako, migula ako nga sama sa bulawan.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Ang akong tiil nagsunod ug tunob sa iyang mga lakang; gisubay ko ang iyang dalan ug wala nitipas.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Wala ako nahisalaag sa mga sugo sa iyang mga ngabil; gitipigan ko sa akong kasingkasing ang mga pulong sa iyang baba.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

Apan walay sama kaniya, kinsay makabatok kaniya? Unsa ang iyang gitinguha, iyang pagabuhaton.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

Kay gidala niya ang iyang sugo batok kanako; ug aduna pay daghang sama kanila.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Busa, malisang ako diha sa iyang atubangan; sa dihang maghunahuna ako kaniya, mahadlok ako kaniya.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Kay ang Dios naghimo sa akong kasingkasing nga huyang; ang Labawng Makagagahom maoy naglisang kanako.

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Kana dili tungod kay giputol ako sa kangitngit, ni ang bagang kangitngit nagtabon sa akong dagway.