Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Ipapo Jobho akapindura akati:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
“Teereresa mashoko angu; uku ngakuve kunyaradza kwaunondipa.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Ndiitire mwoyo murefu ndichitaura hangu, uye kana ndapedza kutaura, urambe uchiseka hako.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
“Ko, kunyunyuta kwangu kwakanangana nomunhu here? Ndingatadza seiko kuora mwoyo?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Nditarire ushamiswe; ufumbire muromo wako noruoko.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Ndinotya, pandinofunga izvi; kudedera kunobata muviri wangu.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Nemhaka yeiko vakaipa vachirarama, vachikwegura uye vachiwedzerwa simba?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Vanoona vana vavo vachikura ivo vachiri vapenyu, zvizvarwa zvavo pamberi pavo.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Misha yavo igere zvakanaka uye haina chainotya; shamhu yaMwari haisi pamusoro pavo.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Hando dzavo hadzikonewi kubereka, mhou dzavo dzinobereka mhuru dzisingasvodzi.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Vanobudisa vana vavo seboka ramakwai; vapwere vavo vanopembera vachitamba.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Vanoimba vachiridzirwa tambureni nembira; vanofarira kurira kwenyere.
Vanopedza makore avo mukubudirira uye vanopinda muguva nenguva isipi. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Kunyange zvakadaro vanoti kuna Mwari, ‘Tisiyei takadaro! Hatina hanya nokuziva nzira dzenyu.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
Wamasimba Ose ndianiko, kuti timushumire? Tinowaneiko kana tikamunamata?’
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Asi kubudirira kwavo hakusi mumaoko avo, naizvozvo ndinomira kure nerangano yevakaipa.
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
“Kunyange zvakadaro, kanganiko kanodzimwa mwenje wevakaipa? Kanganiko vachiwirwa nenjodzi, magumo anotarwa naMwari mukutsamwa kwake?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Vanofanana namakoto anopeperetswa nemhepo runganiko, sehundi inokukurwa nedutu?
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
Zvinonzi, ‘Mwari anochengetera vana vomunhu kutongwa.’ Ngaamutsive iye amene, kuitira kuti agozviziva!
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Meso ake pachake ngaaone kuparadzwa kwake; iye ngaanwe kutsamwa kwoWamasimba Ose.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Nokuti ane hanya yeiko nemhuri yaanosiya shure, mwedzi yaakagoverwa zvoyopera?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
“Ko, pane munhu angagona kudzidzisa ruzivo kuna Mwari here, iye achitonga kunyange vari pamusoro-soro?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Mumwe munhu anofa achine simba rake rizere, akachengetedzeka uye akagadzikana,
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
muviri wake wakagwinya, mapfupa ake azere nomwongo.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
Mumwe munhu anofa ane shungu dzomwoyo, asina kumbonakidzwa nezvipi zvazvo zvakanaka.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Vanovata muguruva pamwe chete, uye honye dzinovafukidza vose.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
“Ndinoziva chose zvamunofunga, iwo mano amungandikanganisa nawo.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
Imi munoti, ‘Imba yomunhu mukuru iripiko zvino, iwo matende aigarwa navanhu vakaipa?’
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Hauna kumbobvunza vafambi vaya here? Hauna kuva nehanya nenhoroondo dzavo here,
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
dzokuti munhu akaipa anodarikwa pazuva renjodzi, kuti anorwirwa pazuva rokutsamwa?
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Ndianiko anotsoropodza mafambiro ake pachena? Ndianiko anomuripira pane zvaakaita?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Iye anotakurwa achiendeswa kuguva, uye rinda rake rinorindwa.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Ivhu romunhika rinotapira kwaari; vanhu vose vanomutevera, uye anotungamirirwa navazhinji vasingaverengeki.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
“Saka mungandinyaradza sei nezvisina maturo? Hapana chasara pakupindura kwenyu asi nhema dzoga!”
