Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Då svara Job og sagde:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
«Å høyr då, høyr på mine ord! Gjev i minsto det til trøyst!
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Lat meg få lov å tala ut, so kann du spotta etterpå.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Klagar eg vel på menneskje? Og hev eg ikkje grunn til harm?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Vend dykk til meg, og ottast so; legg handi so på dykkar munn.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Eg støkk, når eg det kjem i hug; ei bivring gjenom kroppen gjeng.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Kvifor fær dei gudlause liva, auka i magt som åri gjeng?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Dei ser si ætt stå fast ikring deim, dei hev sitt avkjøme for augo.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
I fred stend husi deira trygge, Guds svipa råkar ikkje deim;
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
med heppa parast deira fe, og kyrne kastar aldri kalv.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Dei slepper borni ut som lamb, og gutarne i leiken hoppar;
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Dei syng til trumma og til cither og frygdar seg ved fløyteljod.
I lukka liver dei si tid og fer so brått til helheim ned. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Til Gud dei segjer: «Haldt deg burte!» Me vil’kje kjenna dine vegar!
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
Kvi skal me tena den Allsterke? Kva gagnar det å be til honom?»
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
«Dei hev’kje lukka si i handi» - Langt burt frå meg med gudlaus råd!
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Når sloknar lampa for gudlause? Når kjem ulukka yver deim? Gjev han deim straff i vreidesmod?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Fer dei vel burt som strå for vind, lik agner som i stormen fyk?
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
«Gud gøymer straffi til hans born.» Nei, sjølv skal mannen straffi kjenna!
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Lat han få sjå sitt eige fall og drikka harm frå den Allsterke!
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Kva bryr han seg vel um sitt hus, når månadstalet hans er fullt?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
Vil nokon hjelpa Gud til kunnskap, han som er domar for dei høgste?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Den eine døyr på velmagts høgd, fullkomleg trygg og fredeleg;
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
hans fat er fulle utav mjølk, og i hans bein er mergen frisk;
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
den andre døyr so beisk i hug, hev ingenting av lukka smaka.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Dei båe vert i moldi lagde, og deira klednad makkar er.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Sjå kor eg kjennar dykkar tankar, og dykkar meinkrokar mot meg.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
De spør: «Kvar er vel stormannshuset? Kvar er det tjeld der gudlause bur?»
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Hev de’kje høyrt av ferdafolk - de trur vel det som dei fortel -:
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
«Den vonde frå ulukka slepp; han berga vert på vreidedagen.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Kven lastar honom for hans ferd? Og straffar honom for hans gjerd?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Han vert til gravi båren burt, og ved hans gravhaug held dei vakt.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Søtt søv han under torv i dal, og i hans far all verdi fer, som tallause gjekk fyre honom.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Det trøystar meg med tome ord; av dykkar svar er sviket att.»
