Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Ano ra ko Hopa; i mea ia,
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Ata whakarongo mai ki taku kupu, a hei tenei he kupu whakamarie mai ma koutou.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Tukua ahau, a ka korero hoki ahau; a ka mutu aku korero, haere tonu ta koutou tawai.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Ahau nei, ki te tangata koia taku amuamu? A he aha ahau te manawanui ai?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Titiro mai ki ahau, miharo ai; kopania atu te ringa ki te mangai.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Mahara kau ahau, ka wehi, mau pu te wehi o oku kikokiko.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
He aha te hunga kino i ora ai, i koroheke ai, ae, i marohirohi ai to ratou kaha?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Pumau tonu o ratou uri ki to ratou taha ki to ratou aroaro, a ko a ratou whanau kei ta ratou tirohanga atu.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
O ratou whare kei runga i te rangimarie, kahore he wehi, kahore hoki a te Atua patu ki a ratou.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
E kaha ana tana puru ki te ekeeke, kahore hoki e he; ka whanau tana kau, kahore hoki he whakatahe.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
E tukua mai ana e ratou a ratou kohungahunga ano he kahui hipi, e pekepeke ana a ratou tamariki.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
He hunga hapai ratou i te timipera, i te hapa, e koa ana ki te tangi o te okana.
O ratou ra pau tonu i runga i te ahuareka, kitea rawatia ake kua heke ki te po. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Koia ratou i mea ai ki te Atua, Mawehe atu i a matou; kahore hoki o matou hiahia kia matau ki ou ara.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
He aha ra te Runga Rawa e mahi ai matou ki a ia? He aha hoki te rawa ki a matou ki te inoi ki a ia?
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Nana, kahore he pai mo ratou i o ratou ringa ake: matara atu i ahau te whakaaro o te hunga kino.
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Pehea te maha o nga matenga o te rama a te hunga kino? O nga panga mai ano hoki o to ratou aitua ki a ratou? O te tuwhanga mai a te Atua i nga mamae i a ia e riri ana?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
E rite ai ratou ki te kakau witi i mua i te hau, ki te papapa e kahakina atu ana e te paroro?
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
E mea ana koutou, E rongoatia ana e te Atua tona kino hei mea mo ana tamariki. Mana e utu tera ki a ia tonu, kia mohio ai ia.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Tukua kia kite ona ake kanohi i tona hunanga, a tukua ia kia inu i te riri o te Kaha Rawa.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
He aha hoki tana manako ki tona whare i muri i a ia? ka poroa hoki ona marama i waenga?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
E whakaako ianei tetahi i te Atua ki te matauranga? Ko te kaiwhakawa hoki ia mo te hunga whakakake.
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Tenei tangata, mate iho ia, pakari rawa ano hoki ona kaha, ata takoto ana ana mea katoa, kahore hoki he raruraru.
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
Ki tonu ona u i te waiu, a e makuku ana ona wheua i te hinu.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
Mate iho hoki tera tangata, kawa tonu tona wairua, kahore hoki he pai hei kai mana.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Ka takoto ngatahi raua ki te puehu, a ko te iro hei hipoki mo raua.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Nana, e mohio ana ahau ki o koutou whakaaro, ki ta koutou ngarahu nanakia ano hoki moku.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
E ki ana hoki koutou, Kei hea te whare o te rangatira? Kei hea hoki te teneti i noho ai te hunga kino?
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Kahore ianei koutou i ui ki te hunga e haere atu ana i te ara? Kahore ranei koutou i mohio ki a ratou tohu?
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
Kei te rongoa nei hoki te tangata kono mo te ra o te whakangaro; ka whakaputaina ratou i te ra o te riri.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Ko wai e whakaatu i tona ara ki tona aroaro? Ko wai hoki hei hoatu i te utu mo tana mahi ki a ia?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Heoi ka kawea ia ki te urupa; kei te puranga he wahi mona.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Ka reka ki a ia nga pokuru o te awaawa, ka whai mai ano hoki nga tangata katoa i a ia; e kore nei hoki e taea te tatau te hunga i mua i a ia.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
He pehea ra ta koutou whakamarie tinihanga i ahau, e toe na hoki te he i roto i a koutou kupu e whakahoki mai na?
