Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Le hoe ty natoi’ Iobe:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Tsatsiho o entakoo; ehe t’ie ro hamere anahareo.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Iheveo hey hivolañe, ie fa nivolañe, le mañinjea.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Aa naho izaho, ondaty hao ty itoreovako? Ino ty tsy hahatsimboetse ahy?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Isaho iraho vaho ilatsao: akapefo am-pitàñe ty falie.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Ie mahatiahy iraho, le embetse; fitititihañe ty mangazoñe ty vatako.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Akore te mbe veloñe o tsereheñeo, miha-bey, vaho mitombo an-kaozarañe?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Mitrao-pimoneñe am’iareo, am-pahaisaha’ iareo o ana’eo, añatrefam-pihaino’ iareo o tarira’eo.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Soa-aro tsy an-kahembañañe o akiba’eo; tsy am’ iereo ty kobain’Añahare.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Mitongoñe o añombelahi’eo fa tsy milesa; miterake o añombe vave’eo fa tsy mandoly.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Ampidadà’ iereo hoe lia raike o ana’eo; mitrekatreka o keleia’eo.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Kantsáñe naho marovany ty arahe’ iareo takasy, vaho mifale ami’ty feon-tsoly.
Gadoñe’ iereo am-pibodobodoañe o andro’eo vaho mizotso mb’an-kibory ao am-pierañerañañe. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Ie nanao ty hoe aman’ Añahare: Adono zahay! Tsy fañiria’ay ty hahafohiñe o sata’oo.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
Ia ze o El-Sadai zao, hitoroña’ay? Ino ty ho tombo’e ho anay te ihalalia’ay?
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Heheke, tsy am-pità’ iareo ty hasoa, lavits’ahy ty famerea’ o lo-tserekeo.
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Im-pire hao te akipeke ty failo’ o tsivokatseo? Im-pire t’ie ivovoa’ ty hankàñe? Ie anjarà’e ty tivontivoñe ty amy haviñera’ey.
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Boka-maike miatre-tioke iereo, hoe kafo’e aboelen-tio-bey?
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
[Hoe nahareo: ] Ahajan’ Añahare ho amo ana’eo o tahi’eo. Ehe te hañondroke ama’e t’i Andrianañahare, hahafohina’e.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Apoho ho oni-pihaino’e ty firotsaha’e, hitohofa’e ty haviñera’ i El-Sadai.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Haoñe’e hao i hasavereña’e hanonjohy azey, apota’e hao te voaiake o vola’eo?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
Ia ty hañoke hilala aman’Añahare kanao Ie ro mizaka o an-dikerañeo?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Mihomak’ ami’ty haañoña’e ty raike, ie miaiñañoleñañe am-panintsiñañe.
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
Pea ronono o korobo’eo, lendeñe o betron-taola’eo.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
Mivetrake ka ty aman-kafairan-troke, le lia’e tsy nitsopeke raha mafiry.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Songa mandre andebok’ ao, sindre saroñan-oletse.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Eka, fantako ty fikitroha’ areo, ty fikililia’ areo hañaraty ahy.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
Fa hoe nahareo: Aia ty anjomba’ i roandriañey? Aia ty kivoho, ty fimoneña’ o lo-tserekeo?
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Mboe tsy nañontanea’ areo hao o mpañaveloo, tsy apota’ areo hao o talili’ iareoo?
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
te arovañe ho an-tsan-kankàñe i tsereheñey, ho kozozoteñe mb’eo añ’androm-piforoforoañe.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Ia ty hiatreatre aze ty amo lala’eo, ia ty hañondrok’ ama’e o nanoe’eo?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Ie takoneñe mb’an-kibory mb’eo, vaho ambenañe i lona’ey.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Mamy ama’e o vongan-tane am-bavataneo; vaho fonga hañorik’ aze ondatio, ie mitozantozañe ka ty niaolo.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Aia arè ty añohòa’ areo amañ’entan-kòake, le o hatoi’ areoo, manao hakalitahañe avao.
