Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
E GIOBBE rispose, e disse:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Date udienza al mio ragionamento, E ciò [mi] sarà [in vece delle] vostre consolazioni.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Comportatemi che io parli; E poichè avrò parlato, beffatevi pure.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Quant'è a me, il mio lamento [si addirizza] egli ad un uomo? E perchè non sarebbe distretto lo spirito mio?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Riguardate a me, e stupite, E mettetevi la mano in su la bocca.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Io stesso, [quando] me ne ricordo, sono tutto attonito, E la carne mia ne prende orrore.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Perchè vivono gli empi? [Perchè] invecchiano, ed anche son forti e vigorosi?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
La lor progenie [è] stabilita nel lor cospetto, insieme con loro; E i lor discendenti [son] davanti agli occhi loro.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Le case loro [non sono se non] pace, senza spavento; E la verga di Dio non [è] sopra loro.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
I lor tori ammontano, e non fallano; Le lor vacche figliano, e non isperdono.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Essi mandano fuori i lor fanciulletti come pecore; E i lor figliuoli van saltellando.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Essi alzano [la voce] col tamburo e con la cetera; E si rallegrano al suon dell'organo.
Logorano la loro età in piacere, E poi in un momento scendono nel sepolcro. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Quantunque abbiano detto a Dio: Dipartiti da noi; Perciocchè noi non prendiam piacere nella conoscenza delle tue vie.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
Che [è] l'Onnipotente, che noi gli serviamo? E che profitto faremo se lo preghiamo?
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Ecco, il ben loro non [è] egli nelle lor mani? ([Sia] il consiglio degli empi lungi da me.)
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Quante volte [avviene egli che] la lampana degli empi sia spenta, E che la lor ruina venga loro addosso, [E che Iddio] dià [loro] tormenti nella sua ira per lor parte?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
[E che] sieno come paglia al vento, E come pula che il turbo invola?
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
[E che] Iddio riserbi a' lor figliuoli la violenza da loro usata; O che egli la renda a loro stessi, e ch'essi lo sentano?
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
[E che] gli occhi loro veggano la lor ruina, E ch'essi bevano dell'ira dell'Onnipotente?
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Perciocchè [del rimanente], quale affezione avranno essi alle lor case, Da che il numero de' lor mesi sarà stato troncato?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
Potrebbesi insegnar scienza a Dio? Conciossiachè egli sia quel che giudica gli eccelsi.
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Colui muore nel colmo della felicità, In compiuta pace e tranquillità.
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
Le sue secchie son piene di latte, E le sue ossa sono abbeverate di midolla.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
E costui muore, [essendo] in amaritudine d'animo, E non avendo [giammai] mangiato con diletto.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Amendue giacciono nella polvere, E i vermini li coprono.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Ecco, io conosco i vostri pensamenti, E i malvagi discorsi che voi fate contro a me a torto.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
Perciocchè voi direte: Ove [è] la casa del magnifico? Ed ove [sono] i padiglioni ove abitavano gli empi?
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Non vi siete voi giammai informati da coloro che fanno viaggi? Voi non disdirete già i segnali ch'essi [ne] dànno;
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
Che il malvagio [è] riparato al giorno della ruina, Quando le ire sono sparse.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Chi gli rappresenterà la sua via in faccia? E chi gli farà la retribuzione di ciò ch'egli ha fatto?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Poi appresso egli è portato ne' sepolcri, E non attende più ad altro che all'avello.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
I cespi della valle gli son dolci; Ed egli si tira dietro tutti gli uomini, Siccome davanti a lui [ne son iti] innumerabili.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Come dunque mi consolate voi vanamente? Conciossiachè nelle vostre repliche vi sia sempre della prevaricazione.
