Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Felelt Jób és mondta:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Hallva halljátok szavaimat s ez legyen vigasztalástok.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Tűrjetek el engem, majd én beszélek, s miután beszéltem, gúnyolódhatsz!
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Vajon embernek szól-e az én panaszom, avagy miért nem volnék türelmetlen?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Forduljatok hozzám, iszonyodjatok el s tegyétek kezeteket szátokra!
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Hisz, ha rágondolok, megrémülök, s borzadály fogja el testemet.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Miért élnek a gonoszok, megszilárdulnak, meg is erősödnek vagyonban?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Magzatjuk bizton áll előttük, velök, és ivadékaik szemeik előtt.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Házaik csupa béke, félelem nélkül, és nincsen rajtuk Isten vesszeje.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Bikája hág s el nem vetél, tehene ellik és nem szül idétlent.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Kieresztik, mint a juhokat, gyerkőczeiket, és gyermekeik ugrándoznak.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Énekelnek dobszó és hárfa mellett s örülnek a fuvola hangjánál.
Jóban végzik el napjaikat a egy pillanat alatt az alvilágba szállanak alá. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Pedig mondták Istennek: Távozz tőlünk s útaidat megismerni nem kívánjuk;
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
mi a Mindenható, hogy szolgáljuk őt, s mi hasznunk lesz, ha imádjuk őt?
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Lám, nem kezökben van javuk, – a gonoszok tanácsa távol legyen tőlem!
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Hányszor alszik ki a gonoszok mécsese, és jön reájuk szerencsétlenségök, midőn részeket oszt ki haragjában!
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Lesznek olyanok, mint szalma szél előtt s mint polyva, melyet elragad a vihar.
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
Isten majd gyermekei számára teszi el jogtalanságát. – Fizessen neki magának, hogy érezze;
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
saját szemei lássák vesztét és a Mindenható haragjából igyék!
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Mert mi dolga van ő utána házával a hónapjainak száma után, melyek neki rendeltettek?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
Istent lehet-e tanítani tudásra, őt, ki a magasakat is ítéli?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Emez teljes épségében hal el, egészen gondtalan és boldog;
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
sajtárai telve voltak tejjel és csontjainak veleje üde.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
Amaz pedig keserű lélekkel hal meg és nem élvezett a jóból:
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Együtt a porban feküsznek és féreg fedi el őket.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Lám, ismerem a ti gondolataitokat a a fondorlatokat, melyekkel erőszakot míveltek ellenem.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
Midőn mondjátok: hol van a hatalmasnak háza és hol a gonoszoknak sátra, lakása?
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
– nem kérdeztétek-e az úton járókat, hisz az ő jeleiket nem ismerhetitek félre:
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
hogy a szerencsétlenség napjára tartatik fenn az, a ki rossz, a harag napjára vitetik el?
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Ki mondja meg neki szemébe az útját, s a mit cselekedett, ki fizeti meg neki?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Hisz ő a sírkertbe vitetik és a sírhalom fölött virraszt;
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
édesek neki a völgy göröngyei, és ő utána húzódik minden ember, s őelőtte számtalanok.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Hogy vigasztaltok hát engem hiábavalóval, hisz válaszaitok – a mi marad, hűtelenség!
