Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Then responded Job, and said: —
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Hear ye patiently my words, and let this be your consolation:
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Suffer me, that, I, may speak, and, after I have spoken, thou canst mock!
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Did, I, unto man, make my complaint? Wherefore, then, should my spirit not be impatient?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Turn round to me, and be astonished, and lay hand on mouth!
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
When I call to mind, then am I dismayed, and there seizeth my flesh a shuddering: —
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Wherefore do, lawless men, live, advance in years, even wax mighty in power?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Their seed, is established in their sight, along with them, yea their offspring, before their eyes;
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Their houses, are at peace, without dread, neither is, the rod of GOD, upon them;
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
His bull, covereth, and causeth not aversion, His cow safely calveth, and casteth not her young;
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
They send forth—like a flock—their young ones, and, their children, skip about for joy;
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
They rejoice aloud as [with] timbrel and lyre, and make merry to the sound of the pipe;
They complete, in prosperity, their days, and, in a moment to hades, they sink down. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Yet they said unto GOD, Depart from us, and, In the knowledge of thy ways, find we no pleasure.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
What is the Almighty, that we should serve him? Or what shall we profit, that we should urge him?
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Lo! not in their own hand, is their welfare, The counsel of lawless men, is far from me!
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
How oft, the lamp of the lawless, goeth out, and their calamity, cometh upon them, Sorrows, apportioneth he in his anger;
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
They become as straw before the wind, and as chaff, which the storm stealeth away.
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
Shall, GOD, reserve, for his children, his sorrow? Let him recompense him so that he may know it;
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
His own eyes, shall see his misfortune, and, the wrath of the Almighty, shall he drink.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
For what shall be his pleasure in his house after him, when, the number of his months, is cut in twain?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
Is it, to GOD, one can teach knowledge, seeing that, he, shall judge, them who are on high?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
This, man dieth, in the very perfection of his prosperity, wholly tranquil and secure;
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
His veins, are filled with nourishment, and, the marrow of his bones, is fresh;
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
Whereas, this other man, dieth, in bitterness of soul, and hath never tasted good fortune:
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Together, in the dust, they lie down, and, the worm, spreadeth a covering over them.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Lo! I know your plans, and the devices, wherewith ye would do me violence!
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
For ye say, Where is the house of the noble-minded? And where the dwelling-tent of the lawless?
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Have ye not asked the passers-by in the way? And, their signs, can ye not recognise?
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
That, to the day of calamity, is the wicked reserved, to the day of indignant visitation, are they led.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Who can declare—to his face—his way? And, what, he, hath done, who shall recompense to him?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Yet, he, to the graves, is borne, and, over the tomb, one keepeth watch;
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Pleasant to him are the mounds of the torrent-bed, —and, after him, doth every man march, as, before him, there were without number.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
How then should ye comfort me with vanity, since, as for your replies, there lurketh, [in them] treachery?
