Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Men Job svarede og sagde:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
hører, ja hører min Tale, og lader dette være den Trøst, I yde!
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Fordrager mig, og jeg vil tale, og naar jeg har talt, da kan du spotte!
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Mon min Klage gælder Mennesker? og om saa er, hvorfor skulde ikke min Aand blive utaalmodig?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Vender eder til mig, og gruer og lægger Haanden paa Munden!
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Thi kommer jeg det i Hu, da forfærdes jeg, og Bævelse betager mit Kød.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Hvorfor blive de ugudelige i Live, blive gamle, ja vældige i Kraft?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Deres Sæd staar fast for deres Ansigt om dem og deres Afkom for deres Øjne.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Deres Huse have Fred, uden Frygt, og Guds Ris er ikke over dem.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Deres Tyr springer og ej forgæves; deres Ko kalver og er ikke ufrugtbar.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
De lade deres Børn løbe som en Faarehjord, og deres Drenge springe.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
De opløfte deres Røst til Tromme og Harpe og glæde sig ved Fløjtens Lyd.
De slide deres Dage hen i Lykke, og i et Øjeblik synke de ned i de dødes Rige. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Og dog sagde de til Gud: Vig fra os! thi vi have ikke Lyst til Kundskab om dine Veje.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
Hvad er den Almægtige, at vi skulde tjene ham? eller hvad Gavn skulde vi have af at bønfalde ham?
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Se, deres Lykke hviler dog ikke i deres egen Haand! De ugudeliges Raad er langt fra mig.
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Hvor tit udslukkes vel de ugudeliges Lampe og kommer deres Ulykke over dem? hvor tit uddeler Gud Smerter til dem i sin Vrede?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Blive de som Straa for Vejr og som Avner, hvilke Hvirvelvind bortstjæler?
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
„Gud gemmer hans Uret til hans Børn.‟ Han skulde betale ham selv, at han fornemmer det.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Hans egne Øjne skulle se hans Fordærvelse, og han skulde drikke af den Almægtiges Vrede.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Thi hvad bekymrer han sig om sit Hus efter sig, naar hans Maaneders Tal er ude?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
Mon nogen vil lære Gud Kundskab, ham, som dømmer de høje?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Den ene dør i sin fulde Styrke, ganske rolig og tryg;
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
hans Kar vare fulde af Mælk, og Marven i hans Ben var vædskefuld.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
Men den anden maa dø med en beskelig bedrøvet Sjæl og har ikke nydt noget godt.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
De skulle ligge med hinanden i Støvet, og Ormene skulle bedække dem.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Se, jeg kender eders Tanker, ja eders Rænker, med hvilke I gøre Vold imod mig;
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
thi I sige: Hvor er Voldsmandens Hus? og hvor er Teltet, hvor de ugudelige boede?
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Have I ikke adspurgt de vejfarende, og erkende I ikke deres Vidnesbyrd,
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
at den onde skulde spares til Ulykkens Dag, skulde føres frem til Vredens Dag?
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
„Hvo vil forholde ham hans Vej? naar han gør noget, hvo vil betale ham?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Og han føres hen til Gravene, og ved Gravhøjen lever hans Minde.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
I Dalens Muld hviler han sødt, og han drager hvert Menneske efter sig, og paa dem foran ham er ikke Tal.‟
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Hvorledes trøste I mig da med Forfængelighed? og hvad der bliver tilbage af eders Svar, er Troløshed.
