Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Hahoi Job ni a pathung teh,
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Ka lawk he kahawicalah na thai pouh haw, Hetheh nangmouh lungmawng nahanelah awmseh.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Ka dei navah panguep awh ei, be ka dei hnukkhu hoi na panuikhai awh vai nei.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Ka phuenangnae heh tami tarannae lah maw ao. Hottelah awm pawiteh, bang kecu dawk maw, ka lung a saw thai hoeh.
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Na khen awh haw, kângairu awh naseh. Na pahni hah tabuem awh.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Ka pouk nah ka pâyaw takinae ni ka kâha a uek sak.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Bang kecu dawk maw tamikathoutnaw ni a matawng totouh a hring awh teh, thaonae dawk bahu ao han vaw.
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
A ca catounnaw hah amamae mithmu vah a kung acaksak awh, amamae miphun hah amamae hmalah acaksak awh.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
A imnaw hah takinae thung hoi a hlout teh, Cathut e sonron hah ahnimae a lathueng bawt boihoeh.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Maitotan ni cati tu laipalah awm boihoeh. Maitomanu ni ca khe laipalah awm boihoeh.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Saringhu patetlah a canaw a tâco sak teh, a canaw teh a lam awh.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Tamawi hoi ratoung kueng laihoi la a sak awh, Tamawi e a lawk dawk hoi a lunghawi awh.
Hringnawmnae hoi atueng aloum sak awh teh dongdengca dawk phuen vah a cei awh. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Hateiteh, Cathut koe na cettakhai yawkaw, na lamthung panue hane heh ka ngai awh hoeh.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
Athakasaipounge, a thaw ka tawk pouh hane teh apimaw, Ama koe ka ratoum navah ahawinae bangmaw ka mek telah ati awh.
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
A tawn awh e hno hah amamae kut dawk kaawm e ka tang nahoeh, tami kathoutnaw khokhangnae teh, kaimouh koehoi kahlatpoung la ao.
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Tamikathoutnaw e hmaiim teh, bangmaw atuhoitu a due teh, amamae rawkphainae teh, bangmaw atuhoitu a pha. Lungmathoenae hah Cathut ni a lungkhueknae dawk hoi lawk ouk a ceng boimaw
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Kahlî dawk e cakong patetlah ao teh, kahlî ni palek e vaikong patetlah ao awh.
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
Cathut ni a canaw hanelah, payonpakai nahan a ta telah a ti. Panuethai awh nahanelah, ahnimouh teh ama ni patho naseh.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
A ronae hah a mit hoi hmawt sak awh, Athakasaipounge lungkhueknae manang hah net sak awh.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Bangkongtetpawiteh, a thapa akuep totouh atueng baw sak lah o teh, ama a rawk hnukkhu hoi a im teh, banglahai tho hoeh.
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
Karasang lah kaawm e hai lawkcengkung Cathut teh apinimaw panuenae a cangkhai thai han.
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Lungmawngcalah hoi karoumcalah ao nah koe, tami buet touh a thao lahun nah a due.
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
A sanunaw hai sanutui abuem awh teh, a hrunaw hai rakhing hoi akawi.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
Tami alouke buet touh, a nawmnae roeroe awm laipalah, lungmathoe nalaihoi a due.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Vaiphu dawk reikâvan lah a i roi, tangraet ni muen a kayo.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Khenhaw! na pouknae naw hah ka panue. Ka lan hoeh poung e kai dawk sak han na noe e hah ka panue.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
Nâmaw bawi im teh a o, nâmaw tamikathoutnaw khosaknae rim teh ao telah na ti awh.
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Kahlawng ka cet e hah na pacei boihoeh na maw. Mitnoutnae naw hah na panuek awh hoeh maw
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
Tamikathoutnaw teh, lawkcengnae hnin hanelah pouk tangcoung e lah ao awh. Lungkhueknae hnin nah tâcokhai lah ao awh han, tie hah na panuek hoeh maw
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Apinimaw a hmaitung vah na lamthung hah hawihoeh atipouh han. Apinimaw a sak e hah a patho han.
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Hateiteh, phuen koe ceikhai lah ao teh, phuen hah meng kountouk hanelah ao.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Ayawn dawk e kacoumnaw hah, ahnimouh hanlah, a radip vaiteh, tami pueng ni a kâbang han. A hmalah touklek hoeh e ka cet tangcoungnaw patetlah taminaw pueng a duksawn han telah a ti.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Hottelah namamae pahni dawk laithoe pou ao lahun nah, bangtelamaw hrawnghrang lawk hoi lung khuet na pahawi thai awh han, telah a ti.
