Job 20

1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

Då svarade Zophar af Naema, och sade:

2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

Deruppå måste jag svara, och kan icke bida;

3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

Och vill gerna höra, ho mig det straffa och lasta skall; ty mins förstånds ande skall svara för mig.

4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

Vetst du icke, att alltid så tillgånget är, ifrå den tiden menniskorna på jordene varit hafva;

5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

Att de ogudaktigas berömmelse står icke länge, och skrymtares glädje varar ett ögnablick?

6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,

Om hans höjd än räckte upp i himmelen, och hans hufvud komme intill skyn,

7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»

Så måste han dock på sistone förgås såsom träck; så att de, som se uppå honom, skola säga: Hvar är han?

8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.

Såsom en dröm förgår, så skall han ej heller funnen varda; och såsom en syn, den om nattena försvinner.

9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.

Det öga, som honom sett hafver, det ser honom intet mer; och hans rum skall icke mer se honom.

10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.

Hans barn skola tigga gå, och hans hand skall gifva honom vedermödo till löna.

11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

Hans ben skola umgälla hans ungdoms synder; och skola lägga sig i jordene med honom.

12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,

Om än ondskan smakar honom väl uti hans mun, skall hon dock fela honom på hans tungo.

13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,

Hon skall varda förhållen, och icke tillåten; och skall varda honom förtagen i hans hals.

14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

Hans mat skall förvända sig i hans buk uti ormagalla.

15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

De ägodelar, som han uppsvulgit hafver, måste han åter utspy; och Gud skall drifva dem utu hans buk.

16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.

Han skall suga huggormagalla, och ormatunga skall dräpa honom.

17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

Han skall icke få se de strömmar eller vattubäckar, som med hannog och smör flyta.

18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

Han skall arbeta, och intet nyttjat; och hans ägodelar skola varda annars mans, så att han icke skall hafva hugnad utaf dem.

19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

Förty han hafver undertryckt och förlåtit den fattiga; han hafver rifvit till sig hus, de han intet byggt hafver;

20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.

Ty hans buk kunde icke full varda; och skall icke igenom sina kosteliga ägodelar undkomma.

21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.

Af hans mat skall intet qvart vara; derföre skola hans goda dagar intet varaktige blifva.

22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

Om han än öfverflödar, och hafver nog, skall honom dock likväl ångest ske; alla händers möda skall öfver honom komma.

23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

Hans buk skall honom en gång full varda; och han skall sända sina vredes grymhet öfver honom; han skall öfver honom regna låta sina strid.

24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.

Han skall fly för jernharnesk, och kopparbågen skall förjaga honom.

25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

Ett draget svärd skall gå igenom honom, och svärds blänkande, som honom skall bittert varda, skall med förskräckelse gå öfver honom.

26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.

Intet mörker är, som honom skyla må; en eld skall förtära honom, den intet uppblåst är; och den som qvar blifver i hans hyddo, honom skall illa gå.

27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

Himmelen skall uppenbara hans ondsko, och jorden skall sätta sig upp emot honom.

28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

Hans säd i hans huse skall bortförd varda, förspilld uti hans vredes dag.

29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

Detta är en ogudaktigs menniskos lön när Gudi, och hans ords arf när Gudi.