Job 20
1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
Respondens autem Sophar Naamathites, dixit:
2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
Idcirco cogitationes meæ variæ succedunt sibi, et mens in diversa rapitur.
3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
Doctrinam qua me arguis audiam, et spiritus intelligentiæ meæ respondebit mihi.
4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
Hoc scio a principio, ex quo positus est homo super terram,
5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
quod laus impiorum brevis sit, et gaudium hypocritæ ad instar puncti.
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
Si ascenderit usque ad cælum superbia ejus, et caput ejus nubes tetigerit,
7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
quasi sterquilinium in fine perdetur, et qui eum viderant, dicent: Ubi est?
8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
Velut somnium avolans non invenietur: transiet sicut visio nocturna.
9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
Oculus qui eum viderat non videbit, neque ultra intuebitur eum locus suus.
10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
Filii ejus atterentur egestate, et manus illius reddent ei dolorem suum.
11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
Ossa ejus implebuntur vitiis adolescentiæ ejus, et cum eo in pulvere dormient.
12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
Cum enim dulce fuerit in ore ejus malum, abscondet illud sub lingua sua.
13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
Parcet illi, et non derelinquet illud, et celabit in gutture suo.
14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
Panis ejus in utero illius vertetur in fel aspidum intrinsecus.
15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
Divitias quas devoravit evomet, et de ventre illius extrahet eas Deus.
16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
Caput aspidum suget, et occidet eum lingua viperæ.
17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
(Non videat rivulos fluminis, torrentes mellis et butyri.)
18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
Luet quæ fecit omnia, nec tamen consumetur: juxta multitudinem adinventionum suarum, sic et sustinebit.
19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
Quoniam confringens nudavit pauperes: domum rapuit, et non ædificavit eam.
20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
Nec est satiatus venter ejus: et cum habuerit quæ concupierat, possidere non poterit.
21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
Non remansit de cibo ejus, et propterea nihil permanebit de bonis ejus.
22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
Cum satiatus fuerit, arctabitur: æstuabit, et omnis dolor irruet super eum.
23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
Utinam impleatur venter ejus, ut emittat in eum iram furoris sui, et pluat super illum bellum suum.
24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
Fugiet arma ferrea, et irruet in arcum æreum.
25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
Eductus, et egrediens de vagina sua, et fulgurans in amaritudine sua: vadent et venient super eum horribiles.
26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
Omnes tenebræ absconditæ sunt in occultis ejus; devorabit eum ignis qui non succenditur: affligetur relictus in tabernaculo suo.
27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
Revelabunt cæli iniquitatem ejus, et terra consurget adversus eum.
28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
Apertum erit germen domus illius: detrahetur in die furoris Dei.
29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
Hæc est pars hominis impii a Deo, et hæreditas verborum ejus a Domino.
