Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Na Hiob buae se,
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
“Mobɛhyɛ me ɔyaw na mode nsɛm abubu me akosi da bɛn?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Mpɛn du ni a moasopa me; mo ani nwu sɛ motow hyɛ me so.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Sɛ ɛyɛ nokware sɛ mafom ɔkwan a, me mfomso yɛ me nko ara asɛm.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Sɛ ampa sɛ mobɛma mo ho so asen me na mode mʼanimguase ayɛ adanse atia me a,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
ɛno de munhu sɛ Onyankopɔn ayɛ me bɔne na ɔde ne tan atwa me ho ahyia.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
“Ɛwɔ mu, misu se, ‘Wɔafom me’ de, nanso obiara mmua me; meteɛ mu pɛ mmoa, nanso atɛntrenee biara nni hɔ.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Wasiw me kwan enti mintumi nsen; ɔde sum aduru mʼakwan so.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Wayi mʼanuonyam afi me so na watu mʼahenkyɛw afi me ti so.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Wasɛe me akwannuasa nyinaa so de awie me; watu mʼanidaso ase te sɛ dua.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
Nʼabufuw huru tia me; na wakan me afra nʼatamfo mu.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Nʼakofo ba anibere so; wosisi mpie de tia me na wotwa me ntamadan ho hyia.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
“Wayi me nuabarimanom afi me ho; na mʼamanifo atwe wɔn ho koraa.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Mʼabusuafo kɔ; na me nnamfonom werɛ afi me.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Mʼahɔho ne me mmaawa bu me sɛ ɔhɔho; mete sɛ ɔnanani ma wɔn.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Mefrɛ me somfo, na ommua; mpo, metew mʼano srɛ no.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Me home bɔn me yere; me ho afono mʼankasa nuabarimanom.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Mpo, mmarimaa nkumaa bu me animtiaa; sɛ mipue a wodi me ho fɛw.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Me nnamfo ankasa nyinaa kyi me; mʼadɔfo asɔre atia me.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Maka were ne nnompe, nea mede aguan nkutoo ne me se akyi nam.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
“Munhu me mmɔbɔ, me nnamfonom, munhu mmɔbɔ, na Onyankopɔn nsa abɔ me.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Adɛn nti na motaa me sɛnea Onyankopɔn yɛ no? Na mommfa me honam yi saa ara?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
“Ao, sɛ anka wɔde me nsɛm bɛhyɛ nhoma mu, anka wɔbɛkyerɛw wɔ nhoma mmobɔwee so,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
anka wɔde dade pɛe bɛkyerɛw wɔ sumpii so, anaa wobekuruakyerɛw wɔ ɔbotan so afebɔɔ!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Minim sɛ me dimafo te ase, na awiei no ɔbɛsɔre agyina asase so.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Na wɔasɛe me were awie no, mefi me were mu ahu Onyankopɔn.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Me ara mehu no mede mʼani, na ɛnyɛ obi foforo ani, behu no. Sɛnea me koma ho pere wɔ me mu!
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
“Sɛ moka se, ‘Yɛbɛteetee no, efisɛ ɔhaw no fi ɔno ara a,’
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
ɛsɛ sɛ mo ankasa musuro afoa no na abufuw nam afoa so de asotwe bɛba, na mubehu sɛ atemmu wɔ hɔ.”
