Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Pea naʻe toki tali ʻe Siope, ʻo ne pehē,
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
ʻE fēfē hono fuoloa mo hoʻomou fakafiuʻi hoku laumālie, mo lailaiki ʻaki au ʻae ngaahi lea.
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Ko hono liunga hongofulu eni mo hoʻomou manukiʻi au: pea ʻoku ʻikai te mou mā ʻi hoʻomou fai ʻo hangē ko e kau muli kiate au.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Pea kapau moʻoni kuo u hē, ʻoku ʻiate au pe ʻeku hē.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Pea kapau moʻoni te mou fai fielahi kiate au, pea talatalaakiʻi au ʻaki hoku manukiaʻanga:
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Mou ʻilo eni, kuo fulihi au ʻe he ʻOtua, pea ne kāpui au ʻaki hono kupenga.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
“Vakai, ʻoku ou tangi koeʻuhi ko e fakamālohi, ka ʻoku ʻikai ongoʻi au: ʻoku ou tangi kalanga ka ʻoku ʻikai ha fakamaau.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Kuo ne feleʻi hoku hala ke ʻoua naʻaku ʻalu, pea kuo ne ʻai ʻae fakapoʻuli ʻi hoku ngaahi hala.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Kuo ne fakamasivaʻi au ʻi hoku nāunau, pea kuo ne toʻo ʻae tatā mei hoku ʻulu.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Kuo ne fakaʻauhaʻi au mei he potu kotoa pē, pea kuo u mole: pea kuo ne taʻaki ʻeku ʻamanaki ʻo hangē ha ʻakau.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
Kuo ne tutu foki ʻa hono houhau kiate au, pea ʻoku ne lauʻi au ko e taha ʻo hono ngaahi fili.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
ʻOku fakataha ʻene ngaahi kautau, ʻonau keli takatakai ʻiate au, pea nofo fakatakamilo ʻi hoku fale.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
“Kuo ne fakamamaʻo atu hoku kāinga ʻiate au, pea ko ʻeku ngaahi kaumeʻa ʻoku mahuʻi ʻaupito meiate au.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Kuo mahuʻi hoku ngaahi kāinga ʻiate au, pea kuo fakangalongaloʻi au ʻe hoku ngaahi kāinga feʻofoʻofani.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Ko kinautolu ʻoku nofo ʻi hoku fale, mo ʻeku kau kaunanga, ʻoku nau lau au ko e muli, ko e taha kehe au ʻi honau ʻao.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Naʻaku ui ki heʻeku tamaioʻeiki, ka naʻe ʻikai te ne tali; ne u fakakolekole ʻaki hoku ngutu ki ai.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Kuo fakalielia ʻa ʻeku mānava ki hoku uaifi, neongo ʻa ʻeku fakakolekole koeʻuhi ko e fānau ʻa hoku sino ʻoʻoku.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
ʻIo, naʻe manukiʻi au ʻe he fānau iiki, ʻoku ou tuʻu hake pea nau lauʻikoviʻi au.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Kuo fehiʻa kiate au ʻa hoku ngaahi kāinga feʻofoʻofani kotoa pē, pea ko kinautolu ne u ʻofa ki ai kuo liliu ʻo angatuʻu kiate au.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
ʻOku piki hoku ngaahi hui ki hoku kili ʻo hangē ko hoku kakano, pea kuo u hao mo e kili ʻo hoku kau nifo.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
“ʻOfa mai kiate au, ʻofa mai kiate au, ʻakimoutolu ko hoku kāinga; he kuo ala kiate au ʻae nima ʻoe ʻOtua.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Ko e hā ʻoku mou fakatanga ai au ʻo hangē ko e ʻOtua, pea mou taʻefiu ʻi hoku kakano?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
“Taumaiā kuo tohi ʻa ʻeku ngaahi lea! Taumaiā kuo tohi ia ʻi ha tohi!
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
Koeʻuhi ke tohi tongi ia ʻaki ʻae peni ukamea mo e pulu, ʻi he maka ke taʻengata!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
He ʻoku ou ʻilo ʻoku moʻui ʻa hoku Huhuʻi, pea ʻe tuʻu ia ʻi māmani ʻi he ʻaho fakamui.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Pea ka ʻosi hoku kili pea maumau hoku sino, ka te u mamata ʻi hoku kakano ki he ʻOtua:
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
ʻAia te u mamata ki ai maʻaku, pea ʻe vakai ki ai ʻa hoku mata, pea ʻikai ha taha kehe; “Neongo ʻae ʻauha ʻa hoku ngaahi kupuʻi sino ʻiate au.
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Ka ʻe lelei hoʻomou pehē, ‘Ko e hā ʻoku tau fakatanga ai ia?’ He ʻoku ʻiate au ʻae tefito ʻoe meʻa lelei.
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Ke manavahē ʻakimoutolu ki he heletā: he ʻoku ʻomi ʻe he ʻita ʻae ngaahi tautea ʻoe heletā, koeʻuhi ke mou ʻilo ʻoku ai ʻae fakamaau.”
