Job 19

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Y respondió Job, y dijo:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

¿Hasta cuándo angustiaréis mi alma, y me moleréis con palabras?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

Ya me habéis vituperado diez veces; ¿no os avergonzáis de descomediros delante de mí?

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

Sea así que realmente haya yo errado, conmigo se quedará mi yerro.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Mas si vosotros os engrandeciéreis contra mí, y redarguyeres mi oprobio contra mí,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

sabed ahora que Dios me ha derribado, y me ha envuelto en su red.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

He aquí yo clamaré agravio, y no seré oído; daré voces, y no habrá juicio.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

Cercó de vallado mi camino, y no pasaré; y sobre mis veredas puso tinieblas.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

Me quitó mi honra, y quitó la corona de mi cabeza.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Me arrancó por todos lados, y me sequé; y ha hecho pasar mi esperanza como árbol arrancado.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

E hizo inflamar contra mí su furor, y me contó para sí entre sus enemigos.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

Vinieron sus ejércitos a una, y trillaron sobre mí su camino, y asentaron campamento en derredor de mi tienda.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

Hizo alejar de mí mis hermanos, y ciertamente mis conocidos se extrañaron de mí.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

Mis parientes se detuvieron, y mis conocidos se olvidaron de mí.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

Los moradores de mi casa y mis criadas me tuvieron por extraño; forastero fui yo en sus ojos.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

Llamé a mi siervo, y no respondió; de mi propia boca le suplicaba.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

Mi espíritu vino a ser extraño a mi mujer, aunque por los hijos de mis entrañas le rogaba.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

Aun los muchachos me menospreciaron; levantándome, hablaban contra mí.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Todos mis íntimos amigos me aborrecieron; y los que yo amaba, se tornaron contra mí.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

Mi piel y mi carne se pegaron a mis huesos; y he escapado con la piel de mis dientes.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

Oh vosotros mis amigos, tened compasión de mí, tened compasión de mí; porque la mano de Dios me ha tocado.

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

¿Por qué me perseguís como Dios, y no os saciáis de mis carnes?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

¡Quién diese ahora que mis palabras fuesen escritas! ¡Quién diese que se escribieran en un libro!

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

¡Que con cincel de hierro y con plomo fuesen en piedra esculpidas para siempre!

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

Yo sé que mi Redentor vive, y al fin se levantará sobre el polvo;

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

y después desde esta mi piel rota, y desde mi propia carne tengo que ver a Dios.

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

Al cual yo tengo que ver por mí, y mis ojos lo han de ver, y no otro, aunque mis riñones se consuman dentro de mí.

28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

Mas debierais decir: ¿Por qué lo perseguimos? Ya que la raíz del negocio en mí se halla.

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

Temed vosotros delante de la espada; porque sobreviene el furor de la espada a causa de las injusticias, para que sepáis que hay un juicio.