Job 19

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Job respondió:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

“¿Hasta cuándo seguirás atormentándome? ¿Hasta cuándo seguirás aplastándome con palabras?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

Ya me has humillado diez veces. ¿No te da vergüenza tratarme tan mal?

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

Aunque haya pecado, ese es mi problema, y no tiene nada que ver contigo.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Te crees mucho mejor que yo, y utilizas mi degradación contra mí.

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

Pero deberías darte cuenta de que es Dios quien me ha perjudicado, me ha atrapado en su red.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

Aunque clamo por ayuda, no obtengo respuesta; aunque grito mis objeciones, no obtengo justicia.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

Dios me ha amurallado para que no pueda escapar; ha sumido mi camino en la oscuridad.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

Ha despojado mi honor de mí; me ha quitado mi reputación.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Me derriba por todos lados hasta acabar conmigo; ha destruido mi esperanza como un árbol desarraigado.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

Su ira arde contra mí; me trata como a uno de sus enemigos.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

Las tropas de Dios se reúnen para atacarme. Construyen murallas contra mí. Rodean y asedian mi casa.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

“Ha alejado de mí a mis hermanos; todos mis antiguos amigos se han alejado de mí.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

Mis parientes me han abandonado; mis amigos íntimos me han olvidado.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

Los huéspedes de mi casa y mis sirvientas me tratan como a un extraño; para ellos me he convertido en un extranjero.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

Llamo a mi criado, pero no responde. ¡Hasta tengo que rogarle!

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

Soy repulsivo para mi esposa, y soy repugnante para mis propios hermanos.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

Hasta los niños pequeños me desprecian; cuando me pongo de pie se burlan de mí.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Todos mis amigos más cercanos me desprecian, y los que amaba se han vuelto contra mí.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

Estoy reducido a piel y huesos, y sobrevivo por el pellejo de mis dientes.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

“¡Tengan piedad de mí, amigos míos, tengan piedad de mí, porque Dios me ha abatido!

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

¿Por qué me persiguen como lo hace Dios? ¿No se conforman con obtener su libra de carne?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

“Quisiera que mis palabras quedaran escritas, registradas en un libro,

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

o grabadas con pluma de hierro y plomo fundido en la roca para siempre.

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

“Sé que mi Redentor está vivo, y que por fin subirá al estrado para mí en la tierra.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

Aunque mi piel esté destruida, en mi cuerpo Veré a Dios.

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

Yo mismo lo veré, con mis propios ojos y no con los de otro. ¡El pensamiento me invade!

28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

Ustedes se dicen: ‘¿Cómo podemos hacerlo sufrir para que vea que él es la fuente de sus problemas?’

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

Ustedes mismos deberían temer ser castigados por Dios, porque saben que la ira trae el castigo de Dios que acompaña al juicio”.