Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Porém Jó respondeu dizendo:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
Até quando atormentareis minha alma, e me quebrantareis com palavras?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Já dez vezes me humilhastes; não tendes vergonha em me maltratar.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Mesmo se eu tiver errado, meu erro cabe apenas a mim.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Visto que vos exaltais contra mim, e contra mim usais minha desgraça,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Sabei, pois, que foi Deus que me transtornou, e [com] sua rede me cercou.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Eis que eu clamo: Violência! Porém não sou respondido; grito, porém não há justiça.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Ele entrincheirou meu caminho, de modo que não consigo passar; e pôs trevas sobre minhas veredas.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Ele me despojou de minha honra, e tirou a coroa de minha cabeça.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Ele me derrubou por todos os lados, e pereço; e arrancou minha esperança como a uma árvore.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
E fez inflamar contra mim sua ira, e me considerou para consigo como a [um de] seus inimigos.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Juntas vieram suas tropas; prepararam contra mim seu caminho, e se acamparam ao redor de minha tenda.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Ele afastou meus irmãos para longe de mim; e os que me conheciam agora me estranham.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Meus parentes [me] deixaram, e meus conhecidos se esqueceram de mim.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Os moradores de minha casa e minhas servas me tiveram por estranho; estrangeiro me tornei em seus olhos.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Chamei a meu servo, e ele não respondeu; de minha própria boca eu lhe suplicava.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Meu hálito é estranho à minha mulher, e sou repugnante aos filhos de minha mãe.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Até os meninos me desprezam; quando eu me levanto, falam contra mim.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Todos os meus amigos próximos me abominam; e [até] aqueles que eu amava se viraram contra mim.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Meus ossos se grudaram à minha pele e à minha carne; e escapei [só] com a pele de meus dentes.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Compadecei-vos de mim, meus amigos, compadecei-vos de mim; pois a mão de Deus me tocou.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Por que vós me perseguis como Deus, e não vos fartais de minhas carne?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Ah se minhas palavras fossem escritas! Ah se fossem escritas em um livro!
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
Que com ponta de ferro e com chumbo fossem esculpidas em pedra para sempre!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Pois eu sei que meu Redentor vive, e ao fim se levantará sobre a terra;
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
E mesmo depois de consumida minha pele, então em minha carne verei a Deus;
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Ao qual eu verei para mim, e meus olhos [o] verão, e não outro. [Isto é o que] minhas entranhas anseiam dentro de mim.
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Se disserdes: Como o perseguiremos? Pois a raiz do problema se acha em mim,
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Temei vós mesmos a espada; pois furor [há nos] castigos pela espada; para que [assim] saibais que [haverá] julgamento.
