Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Respondens autem Iob, dixit:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
Usquequo affligitis animam meam, et atteritis me sermonibus?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
En, decies confunditis me, et non erubescitis opprimentes me.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Nempe, et si ignoravi, mecum erit ignorantia mea.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
At vos contra me erigimini, et arguitis me opprobriis meis.
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Saltem nunc intelligite quia Deus non æquo iudicio afflixerit me, et flagellis suis me cinxerit.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Ecce clamabo vim patiens, et nemo audiet: vociferabor, et non est qui iudicet.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Semitam meam circumsepsit, et transire non possum, et in calle meo tenebras posuit.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Spoliavit me gloria mea, et abstulit coronam de capite meo.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Destruxit me undique, et pereo, et quasi evulsæ arbori abstulit spem meam.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
Iratus est contra me furor eius, et sic me habuit quasi hostem suum.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Simul venerunt latrones eius, et fecerunt sibi viam per me, et obsederunt in gyro tabernaculum meum.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Fratres meos longe fecit a me, et noti mei quasi alieni recesserunt a me.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Dereliquerunt me propinqui mei: et qui me noverant, obliti sunt mei.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Inquilini domus meæ, et ancillæ meæ sicut alienum habuerunt me, et quasi peregrinus fui in oculis eorum.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Servum meum vocavi, et non respondit, ore proprio deprecabar illum.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Halitum meum exhorruit uxor mea, et orabam filios uteri mei.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Stulti quoque despiciebant me, et cum ab eis recessissem, detrahebant mihi.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Abominati sunt me quondam consiliarii mei: et quem maxime diligebam, aversatus est me.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Pelli meæ, consumptis carnibus, adhæsit os meum, et derelicta sunt tantummodo labia circa dentes meos.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Miseremini mei, miseremini mei, saltem vos amici mei, quia manus Domini tetigit me.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Quare persequimini me sicut Deus, et carnibus meis saturamini?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Quis mihi tribuat ut scribantur sermones mei? quis mihi det ut exarentur in libro
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
stylo ferreo, et plumbi lamina, vel celte sculpantur in silice?
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Scio enim quod Redemptor meus vivit, et in novissimo die de terra surrecturus sum:
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Et rursum circumdabor pelle mea, et in carne mea videbo Deum meum.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Quem visurus sum ego ipse, et oculi mei conspecturi sunt, et non alius: reposita est hæc spes mea in sinu meo.
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Quare ergo nunc dicitis: Persequamur eum, et radicem verbi inveniamus contra eum?
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Fugite ergo a facie gladii, quoniam ultor iniquitatum gladius est: et scitote esse iudicium.
