Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
욥이 대답하여 가로되
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
너희가 내 마음을 번뇌케 하며 말로 꺾기를 어느 때까지 하겠느냐
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
너희가 열 번이나 나를 꾸짖고 나를 학대하고도 부끄러워 아니하는구나
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
내가 과연 허물이 있었다 할지라도 그 허물이 내게만 있는 것이니
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
너희가 참으로 나를 향하여 자긍하며 내게 수치될 행위가 있다고 증명하려면 하려니와
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
하나님이 나를 굴하게 하시고 자기 그물로 나를 에워싸신 줄은 알아야 할지니라
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
내가 포학을 당한다고 부르짖으나 응답이 없고 간구할지라도 신원함이 없구나
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
그가 내 길을 막아 지나지 못하게 하시고 내 첩경에 흑암을 두셨으며
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
나의 영광을 벗기시며 나의 면류관을 머리에서 취하시고
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
사면으로 나를 헐으시니 나는 죽었구나 내 소망을 나무 뽑듯 뽑으시고
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
나를 향하여 진노하시고 원수같이 보시는구나
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
그 군대가 일제히 나아와서 길을 수축하고 나를 치며 내 장막을 둘러 진 쳤구나
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
나의 형제들로 나를 멀리 떠나게 하시니 나를 아는 모든 사람이 내게 외인이 되었구나
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
내 친척은 나를 버리며 가까운 친구는 나를 잊었구나
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
내 집에 우거한 자와 내 계집종들은 나를 외인으로 여기니 내가 그들 앞에서 타국 사람이 되었구나
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
내가 내 종을 불러도 대답지 아니하니 내 입으로 그에게 청하여야 하겠구나
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
내 숨을 내 아내가 싫어하며 내 동포들도 혐의하는구나
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
어린 아이들이라도 나를 업신여기고 내가 일어나면 나를 조롱하는구나
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
나의 가까운 친구들이 나를 미워하며 나의 사랑하는 사람들이 돌이켜 나의 대적이 되었구나
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
내 피부와 살이 뼈에 붙었고 남은 것은 겨우 잇꺼풀 뿐이로구나
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
나의 친구야 너희는 나를 불쌍히 여기라 나를 불쌍히 여기라 하나님의 손이 나를 치셨구나
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
너희가 어찌하여 하나님처럼 나를 핍박하느냐 내 살을 먹고도 부족하냐
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
나의 말이 곧 기록되었으면, 책에 씌어졌으면,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
철필과 연으로 영영히 돌에 새겨졌으면 좋겠노라
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
내가 알기에는 나의 구속자가 살아 계시니 후일에 그가 땅 위에 서실 것이라
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
나의 이 가죽, 이것이 썩은 후에 내가 육체 밖에서 하나님을 보리라
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
내가 친히 그를 보리니 내 눈으로 그를 보기를 외인처럼 하지 않을 것이라 내 마음이 초급하구나
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
너희가 만일 이르기를 우리가 그를 어떻게 칠꼬 하며 또 이르기를 일의 뿌리가 그에게 있다 할진대
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
너희는 칼을 두려워할지니라 분노는 칼의 형벌을 부르나니 너희가 심판이 있는 줄을 알게 되리라
