Job 19

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Job reprit la parole et dit:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

Jusqu’à quand contristerez-vous mon âme et m’accablerez-vous de vos discours?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

Voilà dix fois que vous m’injuriez; vous ne rougissez pas de me torturer.

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

Mais soit! Admettons que j’aie des torts: ces torts ne pèseraient que sur moi.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Quant à vous, si vraiment vous prétendez vous grandir à mes dépens et me reprocher la honte où je suis réduit,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

sachez donc que c’est Dieu qui m’a fait un passe-droit, et qui m’a enveloppé de ses embûches.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

Quoi! Je crie à la violence et ne trouve point d’écho; j’appelle au secours, et de justice point!

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

Il m’a barré la route, impossible de passer; sur mes sentiers, il a répandu les ténèbres.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

Il m’a dépouillé de mon honneur; il a enlevé la couronne de ma tête.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Il m’a démoli de fond en comble, et je me suis écroulé; il a arraché comme un arbre mon espérance.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

II a enflammé sa colère contre moi; il m’a traité comme ses ennemis.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

Ses hordes arrivent en masse, se fraient un chemin contre moi et mettent le siège autour de ma tente.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

Mes frères, il les a éloignés de moi, mes amis ne sont plus que des étrangers pour moi.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

Mes proches m’ont délaissé, mes intimes m’ont oublié.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

Les gens de ma maison, mes propres servantes me considèrent comme un intrus; je suis devenu un inconnu à leurs yeux.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

J’Appelle mon serviteur: il ne répond pas; je suis obligé de le supplier de ma bouche.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

Mon haleine est odieuse à ma femme et mes caresses aux fils de mes entrailles,

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

Même de jeunes enfants me montrent leur dédain; quand je veux me lever, ils manifestent contre moi.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Tous mes fidèles confidents m’ont pris en horreur, et ceux que j’aimais se sont tournés contre moi.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

Mes os sont collés à ma peau et à ma chair; je n’ai sauvé du désastre que la peau de mes dents.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

Ah! Pitié, pitié, vous mes amis! Vous voyez que la main de Dieu m’a frappé.

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

Pourquoi me persécutez-vous à l’exemple de Dieu? Pourquoi êtes-vous insatiables de ma chair?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

Plût à Dieu que mes paroles fussent mises par écrit, qu’elles fussent burinées dans le livre!

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

Qu’avec un stylet de fer et de plomb, elles fussent gravées pour toujours dans le roc!

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

Je sais bien, moi, que mon sauveur vit, et qu’à la fin il se manifestera sur la terre.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

Après que ma peau, que voilà, sera complètement tombée, libéré de ma chair, je verrai Dieu!

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

Oui, je le contemplerai moi-même pour mon bien, mes yeux le verront, non ceux d’un autre. Mon cœur se consume d’attente dans mon sein.

28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

Que si donc vous dites: "Comme nous allons nous acharner contre lui!" le fond du débat tenant à ma personne,

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

eh bien, ayez peur du glaive, car l’emportement dont vous faites preuve est un crime passible du glaive! Ainsi vous apprendrez qu’il y a une justice.