Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Alors Job prit la parole et dit:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
Jusques à quand affligerez-vous mon âme, et m’accablerez-vous de vos discours?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Voilà dix fois que vous m’insultez, que vous m’outragez sans pudeur.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Quand même j’aurais failli, c’est avec moi que demeure ma faute.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Mais vous, qui vous élevez contre moi, qui invoquez mon opprobre pour me convaincre,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
sachez enfin que c’est Dieu qui m’opprime, et qui m’enveloppe de son filet.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Voici que je crie à la violence, et nul ne me répond! J’en appelle, et pas de justice!
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Il m’a barré le chemin, et je ne puis passer: il a répandu les ténèbres sur mes sentiers.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Il m’a dépouillé de ma gloire, il a enlevé la couronne de ma tête.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Il m’a sapé tout à l’entour, et je tombe; il a déraciné, comme un arbre, mon espérance.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
Sa colère s’est allumée contre moi; il m’a traité comme ses ennemis.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Ses bataillons sont venus ensemble, ils se sont frayés un chemin jusqu’à moi, ils font le siège de ma tente.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Il a éloigné de moi mes frères; mes amis se sont détournés de moi.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Mes proches m’ont abandonné, mes intimes m’ont oublié.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Les hôtes de ma maison et mes servantes me traitent comme un étranger; je suis un inconnu à leurs yeux.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
J’appelle mon serviteur, et il ne me répond pas; je suis réduit à le supplier de ma bouche.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Ma femme a horreur de mon haleine, je demande grâce aux fils de mon sein.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Les enfants eux-mêmes me méprisent; si je me lève, ils me raillent.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Tous ceux qui étaient mes confidents m’ont en horreur, ceux que j’aimais se tournent contre moi.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Mes os sont attachés à ma peau et à ma chair, je me suis échappé avec la peau de mes dents.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Ayez pitié, ayez pitié de moi, vous du moins, mes amis, car la main de Dieu m’a frappé!
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Pourquoi me poursuivez-vous, comme Dieu me poursuit? Pourquoi êtes-vous insatiables de ma chair?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Oh! Qui me donnera que mes paroles soient écrites! Qui me donnera qu’elles soient consignées dans un livre,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
qu’avec un burin de fer et du plomb, elles soient pour toujours gravées dans le roc!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Je sais que mon vengeur est vivant, et qu’il se lèvera le dernier sur la poussière.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Alors de ce squelette, revêtu de sa peau, de ma chair je verrai Dieu.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Moi-même je le verrai; mes yeux le verront, et non un autre; mes reins se consument d’attente au-dedans de moi.
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Vous direz alors: « Pourquoi le poursuivions-nous? » et la justice de ma cause sera reconnue.
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Ce jour-là, craignez pour vous le glaive: terribles sont les vengeances du glaive! Et vous saurez qu’il y a une justice.
