Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Job replied,
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
“How long will you go on tormenting me? How long will you go on crushing me with words?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Ten times already you have humiliated me. Aren't you ashamed for treating me so badly?
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Even if I did sin, that's my problem, and has nothing to do with you.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
You think you're so much better than me, and you use my degradation against me.
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
But you should realize that it's God who has wronged me, he has trapped me in his net.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Even though I cry for help, I get no answer; even though I shout my objections, I get no justice.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
God has walled me in so I can't escape; he has plunged my path into darkness.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
He has stripped my honor from me; he has taken away my reputation.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
He tears me down from all sides until I am finished; he has destroyed my hope like a tree that is uprooted.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
His anger burns against me; he treats me as one of his enemies.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
God's troops assemble to attack me. They build ramparts against me. They encircle and besiege my home.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
He has driven my brothers far away from me; all my former friends are estranged from me.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
My relatives have abandoned me; my close friends have forgotten me.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
My house guests and my maidservants treat me as a stranger—to them I have become a foreigner.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
I call my servant, but he doesn't reply. I have to beg him!
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
I am repulsive to my wife, and I am loathsome to my own brothers.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Even young children despise me; when I stand up they ridicule me.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
All my closest friends despise me, and those I loved have turned on me.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
I've been reduced to skin and bones and I survive by the skin of my teeth.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Have pity on me, my friends, have pity on me, because God has struck me down!
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Why are you persecuting me like God does? Aren't you satisfied with getting your pound of flesh?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
I wish my words could be written down, recorded in a book,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
or engraved with an iron pen and molten lead in the rock forever.
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
I know my Redeemer is alive, and that he shall finally take the stand for me on the earth.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Even though my skin is destroyed, in my body I shall see God.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
I myself will see him—with my own eyes, and not those of someone else! The thought overcomes me!
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
You say to yourselves, ‘How can we make him suffer so he can see he is the source of his problems?’
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
You yourselves should fear being punished by God, for you know anger brings God's punishment that accompanies judgment.”
