Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
But Job answered by saying:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
How long will you afflict my soul and wear me down with words?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
So, ten times you confound me and are not ashamed to oppress me.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Now, of course, if I have been ignorant, my ignorance will be with me.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
But you have risen up against me, and you accuse me to my disgrace.
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
At least now you should understand that God has not afflicted me with a balanced judgment, though he has encompassed me with his scourges.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Behold, I will cry out, enduring violence, and no one will hear. I will announce loudly, but there is no one who may judge.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
He has hemmed in my path, and I cannot pass; he has added darkness to my difficult path.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
He has plundered me of my glory, and he has stolen the crown from my head.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
He has destroyed me on every side, and I am lost, and, like an uprooted tree, he has taken away my hope.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
His fury has raged against me, and in this way he has treated me like his enemy.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
His troops have gathered together, and they have made their way to me, and they have besieged my tabernacle all around.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
He has put my brothers far from me, and my friends have withdrawn from me like strangers.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
My kinsmen have forsaken me, and those who knew me, have forgotten me.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
The inhabitants of my house and my maidservants treat me just as if I were a stranger, and I have been like a sojourner in their eyes.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
I called my servant, and he did not respond; I pleaded with him with my own mouth.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
My wife has shuddered at my breath, and I have begged the sons of my loins.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Even the foolish have looked down on me, and, when I withdrew from them, they spoke ill of me.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Those who were sometimes my counselors, treat me like an abomination; and he whom I valued the most has turned against me.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Since my flesh has been consumed, my bone adheres to my skin, and only my lips have been left around my teeth.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Have mercy on me, have compassion on me, at least you my friends, because the hand of the Lord has touched me.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Why do you pursue me just as God does, and satiate yourselves with my flesh?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Who will grant to me that my words may be written down? Who will grant to me that they may be inscribed in a book,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
with an iron pen and a plate of lead, or else be carved in stone?
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
For I know that my Redeemer lives, and on the last day I will rise out of the earth.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
And I will be enveloped again with my skin, and in my flesh I will see my God.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
It is he whom I myself will see, and he whom my eyes will behold, and no other. This, my hope, has taken rest in my bosom.
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Why then do you now say: “Let us pursue him, and let us find a basis to speak against him?”
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
So then, flee from the face of the sword, for the sword is the avenger of iniquities; but know this: there is to be a judgment.
