Job 17
1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
“Mi aliento se agota, mis días se apagan, y (me aguarda) el sepulcro.
2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
¿No son mofadores los que me rodean? ¿No veo sin cesar sus provocaciones?
3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
(Oh Dios), sé Tú mi fiador; ¿quién podría entonces apretarme?
4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
Pues cerraste su corazón a la sabiduría; no permitas que se ensalcen.
5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
Prometen la presa a sus amigos, en tanto se consumirán los ojos de sus mismos hijos.
6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
Soy la fábula de las gentes, y como un hombre a quien se escupe en la cara.
7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
Mis ojos pierden la vista a causa de aflicción, y mis miembros todos no son más que una sombra.
8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
Los rectos se pasman de ello, y el inocente se alza contra el impío.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
Con todo, el justo sigue su camino, y el que tiene limpias las manos se hace cada vez más fuerte.
10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
Vosotros, volved todos, venid aquí, que no hallaré entre vosotros un solo sabio.
11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
Pasaron mis días, están desbaratados mis proyectos, los deseos de mi corazón.
12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Me convierten la noche en día, y en medio de las tinieblas (dicen) que la luz está cerca.
13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
Por más que espere, el sepulcro es mi morada, en las tinieblas tengo mi lecho. (Sheol h7585)
14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
A la fosa he dicho: «Tú eres mi padre»; y a los gusanos: «¡Mi madre y mis hermanos!»
15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
¿Dónde, pues, está mi esperanza? Mi dicha, ¿quién la verá?
