Job 17
1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
Il mio spirito vien meno, i miei giorni si spengono; non c'è per me che la tomba!
2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
Non sono io in balìa di beffardi? Fra i loro insulti veglia il mio occhio.
3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
Sii tu la mia garanzia presso di te! Qual altro vorrebbe stringermi la destra?
4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
Poiché hai privato di senno la loro mente, per questo non li lascerai trionfare.
5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
Come chi invita gli amici a parte del suo pranzo, mentre gli occhi dei suoi figli languiscono;
6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
così son diventato ludibrio dei popoli sono oggetto di scherno davanti a loro.
7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
Si offusca per il dolore il mio occhio e le mie membra non sono che ombra.
8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
Gli onesti ne rimangono stupiti e l'innocente s'indigna contro l'empio.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
Ma il giusto si conferma nella sua condotta e chi ha le mani pure raddoppia il coraggio.
10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
Su, venite di nuovo tutti: io non troverò un saggio fra di voi.
11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
I miei giorni sono passati, svaniti i miei progetti, i voti del mio cuore.
12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Cambiano la notte in giorno, la luce - dicono - è più vicina delle tenebre.
13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
Se posso sperare qualche cosa, la tomba è la mia casa, nelle tenebre distendo il mio giaciglio. (Sheol h7585)
14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
Al sepolcro io grido: «Padre mio sei tu!» e ai vermi: «Madre mia, sorelle mie voi siete!».
15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
E la mia speranza dov'è? Il mio benessere chi lo vedrà?
