Job 17
1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
Mon souffle s’épuise, mes jours s’éteignent, il ne me reste plus que le tombeau.
2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
Je suis environné de moqueurs, mon œil veille au milieu de leurs outrages.
3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
O Dieu, fais-toi auprès de toi-même ma caution: quel autre voudrait me frapper dans la main?
4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
Car tu as fermé leur cœur à la sagesse; ne permets donc pas qu’ils s’élèvent.
5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
Tel invite ses amis au partage, quand défaillent les yeux de ses enfants.
6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
Il a fait de moi la risée des peuples; je suis l’homme à qui l’on crache au visage.
7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
Mon œil est voilé par le chagrin, et tous mes membres ne sont plus qu’une ombre.
8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
Les hommes droits en sont stupéfaits, et l’innocent s’irrite contre l’impie.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
Le juste néanmoins demeure ferme dans sa voie, et qui a les mains pures redouble de courage.
10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
Mais vous tous, revenez, venez donc; ne trouverai-je pas un sage parmi vous?
11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
Mes jours sont écoulés, mes projets anéantis, ces projets que caressait mon cœur.
12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
De la nuit ils font le jour; en face des ténèbres, ils disent que la lumière est proche!
13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
J’ai beau attendre, le schéol est ma demeure; dans les ténèbres j’ai disposé ma couche. (Sheol h7585)
14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
J’ai dit à la fosse: « Tu es mon père; » aux vers: « Vous êtes ma mère et ma sœur! »
15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
Où est donc mon espérance? Mon espérance, qui peut la voir?
