Job 17
1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
"Minun henkeni on rikki raastettu, minun päiväni sammuvat, kalmisto on minun osani.
2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
Totisesti, pilkka piirittää minua ja silmäni täytyy yhä katsella heidän ynseilyänsä.
3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
Aseta puolestani pantti talteesi; kuka muu rupeaisi kättä lyöden minun takaajakseni?
4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
Sillä sinä olet sulkenut ymmärrykseltä heidän sydämensä; sentähden sinä et päästä heitä voitolle.
5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
Ystäviä kutsutaan osajaolle, mutta omilta lapsilta raukeavat silmät.
6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
Minut on pantu kansoille sananlaskuksi; silmille syljettäväksi minä olen tullut.
7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
Minun silmäni on hämärtynyt surusta, ja kaikki minun jäseneni ovat kuin varjo.
8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
Tästä oikeamieliset hämmästyvät, ja viatonta kuohuttaa jumalattoman meno.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
Mutta hurskas pysyy tiellänsä, ja se, jolla on puhtaat kädet, kasvaa voimassa.
10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
Mutta te kaikki, tulkaa jälleen tänne; en löydä minä viisasta joukostanne.
11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
Päiväni ovat menneet, rauenneet ovat aivoitukseni, mitä sydämeni ikävöitsi.
12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Yön he tekevät päiväksi; valo muka lähenee pimeydestä.
13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
Jos kuinka toivon, on tuonela asuntoni; minä levitän vuoteeni pimeyteen, (Sheol h7585)
14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
minä sanon haudalle: 'Sinä olet isäni', ja madoille: 'Äitini ja sisareni'.
15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
Missä on silloin minun toivoni, ja kuka saa minun toivoani katsella?
