Job 16

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Afei Hiob buae se,

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

“Mate nsɛm bebree a ɛte sɛ eyinom; na mo nyinaa moyɛ ogyamserewfo!

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

So mo kasa tenten no remma awiei ana? Dɛn na ɛhaw mo nti a mugu so regye akyinnye yi?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Anka me nso metumi akasa sɛ mo, sɛ mo na mowɔ me tebea yi mu a, anka metumi akeka nsɛm a ɛyɛ dɛ atia mo na mabu mo animtiaa.

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

Nanso anka mɛhyɛ mo den; anka awerɛkyekye nsɛm a ebefi mʼanom no bɛma mo ahotɔ.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

“Nanso sɛ mekasa a ɔyaw a mete no remmrɛ ase; na sɛ mankasa nso a, ɛrennyae.

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

Onyankopɔn, ampa ara woama mabrɛ woasɛe me fi pasaa.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Woakyekyere me, ama abɛyɛ adansedi; me so tew ara na ɛtew na edi adanse tia me.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

Onyankopɔn tow hyɛ me so tetew me wɔ nʼabufuw mu na ɔtwɛre ne se gu me so; nea ɔne me anya no pɔkyere nʼani hwɛ me.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

Nnipa bue wɔn ano di me ho fɛw; wɔbɔ me sotɔre de bu me animtiaa na wɔka wɔn ho bɔ mu de tia me.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Onyankopɔn de me ama abɔnefo watow me ato amumɔyɛfo nsam.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Na biribiara kɔ yiye ma me, nanso ɔdwerɛw me; osoo me kɔn mu, tow me hwee hɔ. Ɔde me asi nʼani so;

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

nʼagyantowfo atwa me ho ahyia, ohwirew mʼasaabo mu a wanhu me mmɔbɔ maa me bɔnwoma petee fam.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

Ɔba me so bere biara; na ɔtow hyɛ me so sɛ ɔkofo.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

“Mapam atweaatam akata me were so na masie mʼanintɔn wɔ mfutuma mu.

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

Agyaadwotwa ama mʼani ayɛ kɔɔ; sunsuma kabii atwa mʼani ho ahyia,

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

nanso me nsa nyɛɛ basabasayɛ biara na me mpaebɔ yɛ kann.

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

“Asase, nkata me mogya so; na mma me sufrɛ to ntwa da!

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

Mprempren mpo, me danseni wɔ ɔsoro; me kamafo wɔ soro hɔ.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

Me dimafo yɛ mʼadamfo bere a mʼaniwa tew nisu gu Onyankopɔn so yi;

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

ogyina onipa anan mu di ma no wɔ Onyankopɔn anim sɛnea obi di ma nʼadamfo no.

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

“Mfe kakraa bi akyi ansa na metu kwan akɔ koransan.