Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Job svarade, och sade:
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
